Av
Det har gått fem år sedan satirikern Hugh MacLeod ritade företaget som en triangel med sociopater i toppen, förlorare i botten och däremellan ”the clueless”. Sociopaterna var ett omänskligt direktörsskikt, förlorarna var personalen ”på golvet”, och ”the clueless” var mellancheferna, som inte genomskådat sociopaternas intriger, tror företaget om gott och lever i villfarelsen att allt fungerar som påstått, hårt arbete lönar sig och så vidare.
Nu har bloggaren Venkatesh Rao (till vardags projektledare på Xerox Innovation) vidareutvecklat MacLeods modell, inspirerad av tv-serien ”The Office”. Han har formulerat en modell över möjliga karriärvägar som han kallar ”Gervaisprincipen” efter tv-seriens upphovsman, Ricky Gervais:
”Av ren egennytta befordrar sociopater medvetet överpresterande förlorare till mellanchefer, lär upp underpresterande förlorare till sociopater, och lämnar medelmåttiga förlorare åt sitt öde.”
Nycklen till Raos resonemang är att förstå vad det innebär att vara ”förlorare” i arbetslivet. Det är en rent ekonomisk term, och en ekonomisk förlorare kan mycket väl vara en vinnare på andra plan.
Så till exempel de allra sämst presterande ”förlorarna”, som genomskådat företaget nästan lika väl som den slugaste sociopat och insett att det inte är lönt att göra mer än absolut minsta möjliga. En sådan förlorare är på ett personligt plan en vinnare, eftersom han får mer tid över till annat än att slita hund på kontoret. Just för att han ”nått upplysning” om arbetslivets sanna natur kan han också komma på fråga för befordran ända upp till sociopatklassen.
Dit når aldrig den förlorare som presterar bäst. Han blir istället mellanchef – och för den befordrade ser det naturligtvis ut som en belöning för goda prestationer.
Verkligheten, enligt Rao, är en helt annan. I sociopatens ögon är nämligen högpresterande förlorare idioter: de jobbar för hårt för sin ringa lön och begriper inte ens en så simpel sanning som att förlorarens arbete inte är värt att bli bra på. Och det är just i egenskap av idioter som de befordras.
Varför är det önskvärt med idioter på mellan-nivån? Jo, enligt Rao har mellancheferna inget egentligt ansvar, utan finns bara där som en buffert: nyttiga idioter som kan bära hundhuvudet när deras avdelning går dåligt på grund av felaktiga ledningsbeslut. Det krävs en idiot för att inte inse det – och där gör idioten större nytta än som högpresterande förlorare. På förlorarnivån går det nästan precis lika bra med medelmåttor.
Säga vad man vill om denna cyniska modell, men den har i alla fall en inneboende logik. Vill du läsa mer – med betoning på mer – hittar du Raos 4 000 ord långa blogginlägg här.
Nu har bloggaren Venkatesh Rao (till vardags projektledare på Xerox Innovation) vidareutvecklat MacLeods modell, inspirerad av tv-serien ”The Office”. Han har formulerat en modell över möjliga karriärvägar som han kallar ”Gervaisprincipen” efter tv-seriens upphovsman, Ricky Gervais:
”Av ren egennytta befordrar sociopater medvetet överpresterande förlorare till mellanchefer, lär upp underpresterande förlorare till sociopater, och lämnar medelmåttiga förlorare åt sitt öde.”
Nycklen till Raos resonemang är att förstå vad det innebär att vara ”förlorare” i arbetslivet. Det är en rent ekonomisk term, och en ekonomisk förlorare kan mycket väl vara en vinnare på andra plan.
Så till exempel de allra sämst presterande ”förlorarna”, som genomskådat företaget nästan lika väl som den slugaste sociopat och insett att det inte är lönt att göra mer än absolut minsta möjliga. En sådan förlorare är på ett personligt plan en vinnare, eftersom han får mer tid över till annat än att slita hund på kontoret. Just för att han ”nått upplysning” om arbetslivets sanna natur kan han också komma på fråga för befordran ända upp till sociopatklassen.
Dit når aldrig den förlorare som presterar bäst. Han blir istället mellanchef – och för den befordrade ser det naturligtvis ut som en belöning för goda prestationer.
Verkligheten, enligt Rao, är en helt annan. I sociopatens ögon är nämligen högpresterande förlorare idioter: de jobbar för hårt för sin ringa lön och begriper inte ens en så simpel sanning som att förlorarens arbete inte är värt att bli bra på. Och det är just i egenskap av idioter som de befordras.
Varför är det önskvärt med idioter på mellan-nivån? Jo, enligt Rao har mellancheferna inget egentligt ansvar, utan finns bara där som en buffert: nyttiga idioter som kan bära hundhuvudet när deras avdelning går dåligt på grund av felaktiga ledningsbeslut. Det krävs en idiot för att inte inse det – och där gör idioten större nytta än som högpresterande förlorare. På förlorarnivån går det nästan precis lika bra med medelmåttor.
Säga vad man vill om denna cyniska modell, men den har i alla fall en inneboende logik. Vill du läsa mer – med betoning på mer – hittar du Raos 4 000 ord långa blogginlägg här.
Freddie Larsson, CIO, Xdin:
Håll koll med våra
I IDG:s stora pdf-shop kan du köpa artiklar och hela tidningar i digitalt format.
Korn av sanning - (Copernicus) 2010-01-01 10:54
Låter som politiker i allmänhet - (Christian Nissen) 2010-01-01 10:55
Off. sektorn funkar lite annorlunda - (Tant A) 2010-01-01 11:34
Korn av sanning - (Svedde - http://teknikoverkligheten.blogspot.com/) 2010-01-01 13:25
Korn av sanning - (nakos) 2010-01-01 21:17