På SVT har man precis tagit ett drastiskt steg för att dra ner på datorernas miljöpåverkan. Man har nämligen gått över från att leasa dem i tre år till att köpa och använda dem i fyra år. Trots att supportavtalet bara gäller i tre år.
– Sista året behåller vi bara datorn om den inte har något allvarligt problem, säger Helena Nilsson, it-strateg på SVT och tar miljön på allvar.

Om man förutsätter att de flesta datorer trots allt är i gott skick betyder det att bara 25 procent behöver bytas ut varje år mot 33 procent tidigare.

Hur stor skillnad gör det, då?

Väldigt stor, faktiskt. Att öka livslängden på datorerna är bästa sättet att minska miljö­be­lastningen, eftersom det är vid tillverk­ningen mest resurser går åt. Hela 80 procent av all energi en bärbar dator konsumerar under sin livstid går åt vid tillverkningen, enligt Gartner. För en stationär är den siffran 70 procent. Dessutom blir det ju också mindre avfall totalt om maskinerna används längre.

Försäljningsargumentet att vi bör byta ut datorer ofta av miljöskäl eftersom nya modeller drar mindre ström är alltså inget annat än ”greenwashing” – ett sätt att framstå som mer miljövänlig än man är.

Se hellre till att energisparfunktionerna verkligen används.

När trotjänaren säger adjö

Men datorn behöver inte heller dö bara för att du inte vill ha den längre. Många fullt användbara maskiner blir skrot helt i onödan. Det finns en mängd företag som gärna köper in dina uttjänta datorer för vidareförsäljning till kunder som nöjer sig med det lite långsammare.

Fast hur kan du då veta att burkarna du säljer inte slutar på sophögar i Kina där barnarbetare får plocka isär dem med primitva metoder och förgiftar sig på kuppen?

Ja, det är en värre fråga. Nu är det visserligen förbjudet att exportera elektroniskt avfall från EU till länder utanför OECD – men på något sätt hamnar ändå massor av avfall där. I början av mars rapporterade tyska miljödepartementet om att 155 000 ton farligt elskrot expor­teras utanför EU varje år, bara från Tyskland. Ofta går det till Asien och Afrika.

Och Sverige är nog inte heller helt oskyldigt. När kontrollorganet Swedwatch granskade vår export av datorer 2007 verkade de deklarerade snittvärdena och vikterna inte stämma med produkterna. Till Etiopien skickades exempelvis åtta ton datorer med ett deklarerat snittvärde på 267 kronor styck – till Ghana elva ton med snittvärdet 86 kronor. Med de låga värdena misstänker Swedwatch att en del av datorerna är att betrakta som avfall, och att de exporteras med skrotning som mål. I strid mot lagen.

Moraliskt dilemma

Oavsett om datorerna fungerar eller inte när de exporteras ska de ju alla en gång skrotas. Jon Engström, som arbetar med producentansvar på ­Naturvårdsverket, säger att det här är ett dilemma; å ena sidan behöver utvecklingsländer billig elektronik – å andra sidan har de ofta bristfälliga återvinningslagar.
– Om man säljer en begagnad dator till ett land i Afrika kommer den förr eller senare att sluta som avfall där. Då är det ju bra om datorn innehåller så lite gift som möjligt, och har en viss livslängd kvar, säger han.

Alltså bör vi undvika att exportera de allra äldsta datorerna. Men verkligheten är just den att det är gamla datorer som åker utomlands.

Så länge en begagnad dator säljs inom EU kan man vara lite lugnare, tycker Jon Engström. Men helt lugn tror han aldrig att man kan vara.

– Det finns alltid en viss risk att datorerna eller deras komponenter slutligen hamnar i länder som saknar resurser för effektiv återvinning när de väl blir avfall, säger han.

Även om du vänder dig till ett väletablerat svenskt företag är det svårt att veta var de hamnar. De vi pratat med som verkar på denna marknad vill i alla fall inte öppet berätta vilka de säljer vidare till. På väl­renommerade Atea, mest känt som infrastrukturspecialist men alltså även med denna sträng på sin lyra, säger affärsområdeschef Johan Edevik så här:

– Vilka vi levererar till är inget vi går ut med officiellt utan att vi meddelar vederbörande. Men jag kan säga att cirka 80 procent av vår totala försäljning sker inom Norden, och resterande 20 procent går till Baltikum, Polen och Storbritannien.

Och även om vi visste namnet på dessa köpare, skulle det krävas ett digert detektivarbete för att följa varje ­dator. Begagnatmarknaden jobbar i kedjor med många led, som är svåra att överblicka.
Säg att du skickar din gamla datorpark till ett företag som går igenom datorerna. Företaget ­konstaterar att hälften går att använda och kan säljas vidare, medan hälften får gå till återvinning. Man har då olika partners för återvinningen och vidareförsäljningen, och de senare har i sin tur ytterligare partners som de jobbar med, ofta utomlands.

Kretslopp i Växjö

Ta till exempel Växjöföretaget Reuse IT Scandinavia, som förra året omsatte 30 miljoner kronor på försäljning av begagnade datorer inom Sverige. Reuse IT får in sina datorer via olika partners och säljer eller leasar dem vidare, ofta till skolor eller annan kommunal verksamhet i Norden men även en hel del privata företag.
– Vi har varit i den här branschen i 15 år och sålt begagnade datorer, och den stora förändringen är att miljöaspekten nu har blivit väldigt stor, säger Reuse IT:s Agne Nilsson.

När en dator du köpt från Reuse IT har använts i några år samlas den in igen och rekonditioneras på nytt. Om den fortfarande fungerar säljs den till någon partner utomlands, i regel i Östeu­ropa. Det är alltså de äldre datorerna som exporteras, medan de nyare stannar i landet.
– Utomlands är det samma typer av kunder som i Norden, men medlägre prestandakrav. Vår målgrupp är slutanvändare i Sverige, och när det gäller export har vi ett antal partners som har uppbyggda kanaler utomlands, säger Agne Nilsson.

I samma lokaler sitter ett av Reuse IT:s partnerföretag, Igus Data, som samlar in, säkerhetsraderar och rekonditionerar en del av de datorer som Reuse IT sedan säljer.

Igus Datas vd Kent-Olof Nordh säger att man vid ett tillfälle sålt datorer till Afrika – Marocko – men att det annars mest handlar om Östeuropa.

Kan ni garantera att de datorer ni säljer vidare inte skadar miljö och människor?
– Samtliga kunder får skriva på ett avtal om vad de får och inte får göra med utrustningen. Men vi kan aldrig till 100 procent garantera att en dator inte dyker upp i Gula floden, säger han och fortsätter:
– Men även om vi inte kan ge garantier menar jag att den här branschen är självsanerande. Om en kund inte vill skriva på avtalet säljer vi inte till den kunden. Det har hänt en gång under mina två år här.
– Och skulle en dator hittas på någon strand någonstans och har serienumret kvar kan man spåra den via tillverkaren. Sedan får man nysta ut var i kedjan det har brustit, säger han och tillägger att det scenariot hittills aldrig har inträffat.

Lagstiftarna driver på

Enligt Greenpeace produceras det bara i Europa 8,7 miljoner ton elektroniskt skrot varje år – siffran är från tidigt 2008 och är troligen högre i dag. Både lagstiftare och intresseorganisationer pressar på för att minska gifterna i de elektroniska produkterna och förbättra återvinningen.

Enligt lagen ”Restriction of Hazardous Substances” från 2006 får man nästan inte sälja någon elektronik inom EU längre som innehåller mer än 0,1 procent bly, kvicksilver, sexvärt krom eller pbb/pbde, och inte mer än 0,01 procent kadmium. Vidare säger Lagen om producentansvar att alla elektriska och elektroniska produkter som sålts efter den 12 augusti 2005 måste tas om hand och återvinnas av producenten – gratis.Det motiverar också tillverkarna att göra produkterna så giftfria och lätta att återvinna som möjligt.

Men lagen har en hake. När kunderna är verksamheter gäller producentansvaret inte obegränsat. Du måste köpa en ny dator för att producenten ska ta hand om din gamla kostnadsfritt. (Den måste dock inte vara av samma fabrikat.)

I Sverige fungerar producentansvaret förhållandevis bra. Större delen av all elektronik i Sverige återvinns via El-kretsen, som på sin hemsida stolt kallar sig ”världens bästa återvinningssystem”. El-kretsen ägs av 20 branschföreningar och ska hjälpa leverantörerna att ta sitt producentansvar för elektronik och batterier. Skrotet hämtas upp på hundralas uppsamlingsplatser runt om i landet och återvinns sedan av företag som Ragn-Sells, Stena, Kuusakoski Recycling och Sims Nirec.

Naturvårdsverket för statistik över alla elektriska och elektroniska produkter som säljs och återvinns i Sve­rige, och i kategorin it-, telekom- och kommunikationsutrustning återvann vi 67 viktprocent av allt som såldes under 2008.

Hänger på dig som kund

Globalt fungerar det dock sämre. Ingen vet hur mycket som återvinns, och på vissa håll har man inga fungerande system för att ta hand om avfall över huvud taget.

HP får tillbaka 17,5 procent i vikt av det som säljs under ett år i sina egna återtagningsprogram, berättar den svenska miljöchefen Madeleine Bergrahm.
– Då har den siffran ökat från 15 procent. Hur mycket som går fel vägar vet vi inte.

Var resten hamnar kan man undra.

Hon återkommer flera gånger till vilket stort ansvar kunderna har för att producentansvaret ska fungera.
– Får vi inte in datorerna kan vi inte återvinna dem, så enkelt är det, säger hon. En del regioner är svårare än andra när det gäller att få återvinningen att fungera.

Hon lägger till att HP har jobbat med att utbilda dem som arbetar med återvinning på några ställen i Afrika. Som de flesta andra tillverkare strävar man också efter att minska gift­nivåerna i sina produkter.

De bärbara datorer som tillverkas i dag är utan bromerade flamskyddsmedel och pvc förutom i nätadaptern och wwan-modulen. Nästa år kommer det att gälla även de stationära.
mot ett slutet system Idealet vore förstås om man kunde återvinna allt i datorerna på ett smidigt och giftfritt sätt. Förra året star­tade det globala nätverket Cradle Net i Sverige (då under namnet Cradle to Cradle), där målet är att allt som tillverkas ska ingå i slutna kretslopp, så att inget avfall uppstår.

Vi frågar svenske ordföranden Magnus Hedenmark (till vardags miljökonsult) vilken datortillverkare som ligger närmast detta tänkesätt. Han nämner Apple, och tipsar om hur man som kund bör agera:
– Först bör man titta på den kontinuerliga granskning och rating som Greenpeace gör. Det har förekommit en del greenwashing i branschen, så det är bra att dubbelkolla och se hur företagen agerar när de säljer utanför EU, säger han.

Men även om Apple hamnar förhållandevis högt bland datortillverkarna i januariversionen av Greenpeaces ”Guide to Greener Electronics” (bara Toshiba ligger högre), är glappet stort till mobiljättar som Nokia och Sony Ericsson. Datortill­verkarna har mycket kvar att lära.

Lusläser man Greenpeaces guide ser man att olika tillverkare är vassa på olika områden, och har ­lyckats fasa ut olika gifter. Det visar att det vore möjligt att ta bort många gifter i samma produkt. På det hela taget finns det stora miljövinster att göra – om tillverkarna lär av varandra. ]