Av
Vår övergångstid består bland annat i att datormolnen verkar vara här för att stanna. Allt fler klienter talar med en server via internet istället för en lokal server. Det känns som en vettig teknisk utveckling.
Regalskeppet Vasa byggdes för en annan teknisk övergångstid, inom den marina krigföringen. Tidigare hade man stridit främst genom äntring: efter Vasa blev det på modet med linjeskepp som stred i linjeformation genom att skjuta bredsidor.
Vasa var en galeon, tänkt för 145 sjömän och 300 soldater. Hon hade ett ovanligt högt akterkastell med utanpåliggande gallerier där soldater skulle skjuta ner mot motståndarskepp på nära håll som förberedelse till äntring. Och hon var så tungt utsmyckad att det i viss mån störde manöverdugligheten – allt till kungens ära.
Sverige var på denna tid en militärstat närmast att jämföra med dagens Nordkorea. Förutom 30-åriga kriget nere i Tyskland förde Gustav II Adolf också krig mot Polen.
Idag konstruerar vi fartyg med it-stöd, förstås, och gör ganska exakta stabilitetsberäkningar. Tidigare byggde man utifrån vad vi inom it kallar best practices – och det är långt ifrån en exakt vetenskap. Även så sent som 1976 bjöd nybyggda M/S Jan Heweliusz på obehagliga överraskningar. Innan hon kantrade och sjönk 1993 hade hon även kantrat vid kajen i Ystad elva år tidigare.
Och Vasa var ännu mer av en teknisk chansning. Kanonerna kunde leverera en bredsida på 267 kilo kanonkulor – det var inte förrän 169 år senare som den amerikanska fregatten USS Constitution kom upp i samma eldkraft, och hon vägde över 700 ton mer än Vasa.
Att chansningen inte gått hem stod klart vid stabilitetsprovet våren 1628. 30 sjömän sprang fram och tillbaka över däcket. Redan efter tre vändor avbröts testet då skeppet krängde farligt. Då var barlasten ombord, men inte kanonerna. Byggmästaren Hein Jacobsson, kapten Sofring Hansson, amiral Fleming och många i besättningen visste alltså hur instabil hon var. Men kungen insisterade, genom brev från Polen: Vasa skulle sättas in i kriget.
Ett vanligt råd i vår bransch idag är att se till att involvera högsta ledningen i säkerhetsfrågorna, eftersom det ger bättre mandat att driva förändring. Vasas stora lärdom är att det även kan förbättra vår personliga säkerhet och gynna utvecklingen.
En vanlig förklaring till Vasas instabilitet är att kungen i ett sent skede ändrade specifikationerna eller beordrade ett extra batteridäck. Och det vore väl ett välkommet tillfälle att understryka lärdomen att man inte ska specificera om ett projekt när systemet redan börjat byggas. Men något sådant borde ha efterlämnat skarvar i skrovet, enligt marinarkeologerna, och inga sådana har hittats. Den ursprunliga beställningen på 72 kanoner talar också för att hon redan från början var tänkt att ha två batteridäck.
Eftersom kungen personligen godkänt Vasas mått och insisterat på att hon skulle segla kunde varken konstruktören, byggarna eller kaptenen hållas ansvariga. Alla klarade sig vidare, och deras erfarenheter bidrog till att best practices förbättrades och togs tillvara i senare byggprojekt.
(En annan lärdom är den som finns i filmen ”Bron över floden Kwai”: ”There is always the unexpected – isn’t there?”)
Det som var en mänsklig, militär och teknisk katastrof 1628 har nu blivit en turistattraktion som lockat tiotals miljoner besökare och en stor arkeologisk tillgång. Jag slår vad om att ingen såg det framför sig den 10 augusti 1628 – och jag slår vad med vem som helst om lika mycket att molnet är här för att stanna.
Regalskeppet Vasa byggdes för en annan teknisk övergångstid, inom den marina krigföringen. Tidigare hade man stridit främst genom äntring: efter Vasa blev det på modet med linjeskepp som stred i linjeformation genom att skjuta bredsidor.
Vasa var en galeon, tänkt för 145 sjömän och 300 soldater. Hon hade ett ovanligt högt akterkastell med utanpåliggande gallerier där soldater skulle skjuta ner mot motståndarskepp på nära håll som förberedelse till äntring. Och hon var så tungt utsmyckad att det i viss mån störde manöverdugligheten – allt till kungens ära.
Sverige var på denna tid en militärstat närmast att jämföra med dagens Nordkorea. Förutom 30-åriga kriget nere i Tyskland förde Gustav II Adolf också krig mot Polen.
Idag konstruerar vi fartyg med it-stöd, förstås, och gör ganska exakta stabilitetsberäkningar. Tidigare byggde man utifrån vad vi inom it kallar best practices – och det är långt ifrån en exakt vetenskap. Även så sent som 1976 bjöd nybyggda M/S Jan Heweliusz på obehagliga överraskningar. Innan hon kantrade och sjönk 1993 hade hon även kantrat vid kajen i Ystad elva år tidigare.
Och Vasa var ännu mer av en teknisk chansning. Kanonerna kunde leverera en bredsida på 267 kilo kanonkulor – det var inte förrän 169 år senare som den amerikanska fregatten USS Constitution kom upp i samma eldkraft, och hon vägde över 700 ton mer än Vasa.
Att chansningen inte gått hem stod klart vid stabilitetsprovet våren 1628. 30 sjömän sprang fram och tillbaka över däcket. Redan efter tre vändor avbröts testet då skeppet krängde farligt. Då var barlasten ombord, men inte kanonerna. Byggmästaren Hein Jacobsson, kapten Sofring Hansson, amiral Fleming och många i besättningen visste alltså hur instabil hon var. Men kungen insisterade, genom brev från Polen: Vasa skulle sättas in i kriget.
Ett vanligt råd i vår bransch idag är att se till att involvera högsta ledningen i säkerhetsfrågorna, eftersom det ger bättre mandat att driva förändring. Vasas stora lärdom är att det även kan förbättra vår personliga säkerhet och gynna utvecklingen.
En vanlig förklaring till Vasas instabilitet är att kungen i ett sent skede ändrade specifikationerna eller beordrade ett extra batteridäck. Och det vore väl ett välkommet tillfälle att understryka lärdomen att man inte ska specificera om ett projekt när systemet redan börjat byggas. Men något sådant borde ha efterlämnat skarvar i skrovet, enligt marinarkeologerna, och inga sådana har hittats. Den ursprunliga beställningen på 72 kanoner talar också för att hon redan från början var tänkt att ha två batteridäck.
Eftersom kungen personligen godkänt Vasas mått och insisterat på att hon skulle segla kunde varken konstruktören, byggarna eller kaptenen hållas ansvariga. Alla klarade sig vidare, och deras erfarenheter bidrog till att best practices förbättrades och togs tillvara i senare byggprojekt.
(En annan lärdom är den som finns i filmen ”Bron över floden Kwai”: ”There is always the unexpected – isn’t there?”)
Det som var en mänsklig, militär och teknisk katastrof 1628 har nu blivit en turistattraktion som lockat tiotals miljoner besökare och en stor arkeologisk tillgång. Jag slår vad om att ingen såg det framför sig den 10 augusti 1628 – och jag slår vad med vem som helst om lika mycket att molnet är här för att stanna.
Gratis nyhetsbrev
