Habegär och egenintresse har förblindat oss i årtionden. Ett kardinalfel som till sist ledde till en härdsmälta i det finansiella systemet och störtade ekonomin ner i en jättesvacka. Denna kris är inte bara finansiell och ekonomisk, utan en kris i hela systemet – ett paradigmskifte. Nu handlar allt om att hitta balansen, och skapa ett nytt förhållande mellan de tre P:na, ”people, planet, profit”. Denna inställning i stil med Googles motto ”don’t be evil” har blivit det nya imperativet i krisens kölvatten.

Krisen i sig är väckarklockan. Den har gjort oss medvetna om att vårt nuvarande ekonomiska system inte längre är hållbart på alla nivåer. Inte för att hantera kunder, inte för att få medarbetarna produktiva och inte för att handskas med planeten. Enda sättet att ta oss ur krisen är att börja agera efter andra regler. Vi kan bättra oss, vi måste bättra oss, vi ska bättra oss.

Du kanske är skeptisk. Kan en så roffande, bonusdriven kultur verkligen genomgå ett paradigmskifte? Får vi verkligen uppleva en era av samarbete och empati, där vi lägger vår kollektiva manke till för att förbättra världen? Är det inte önsketänkande? Nej, inte nödvändigtvis!

Frans de Waal, en primatolog och etnolog vars namn varit uppe på Time Magazines lista över de 100 mest in­flytelserika, reagerade på krisen med att skriva en bok om just detta: ”The Age of Empathy: Nature’s Lessons for a Kinder Society”. Enligt De Waal är det en myt att det skulle vara egenintresse som driver det moderna samhället. Han tror istället på ett samhälle som ligger närmare principen att göra andra gott – ”don’t be evil”. Och han tar upp många exempel som tyder på att det lönar sig att samarbeta, hjälpa varandra och inte vara ond.

Han noterar rent av att den hjälpsamma inställningen är grundlägande för evolutionen – ansvar och omtanke får vi med oss i modersmjölken. I praktiken har vi det sociala beteendet att tacka för vår överlevnad.

Medan många ekonomer förklarar framgångsrikt mänskligt beteende främst utifrån en egocentrisk inställning, sätter De Waal egocentrismen i motsats till gruppkänslan, en känsla för kollektivet som leder inte till chauvinism utan till samhörighet. Individ och kollektiv må vara två sidor av samma mynt, men när De Waal lägger tyngdpunkten på kollektivet är det en bra motvikt som verkar passa tidsandan som hand i handske.

När tekniken lever sitt eget liv

Teknikoptimister har ofta förutspått paradigmskiften. Mänsklighetens tekniska snille ska göra världen enklare, bättre, mer hållbar och mer jämlik, brukar det heta. Dessa förhoppningar tenderar att komma lite på skam. Tekniken i sig är inte problemet, men gång på gång har det visat sig vara en rejäl utmaning att inlemma dess förändringskraft i våra dagliga liv på något meningsfullt sätt.

I den personliga sfären är tekniska alster inte mer än prylar eller produktivitetsverktyg som gör livet bekvämare. Men det vore bättre att tänka på teknik som en organisk förlängning av oss själva, som adderar värde till ekonomin och samhället. Så visst kan teknik få till stånd ett paradigmskifte! Till en början kan det låta lite galet, men vi skulle till och med kunna börja se tekniken som något som har en egen vilja – något som verkar enligt sina egna regler och böjelser för att forma om vårt samhälle. Sådana idéer har länge förts fram av Kevin Kelly, tidningen Wireds grundare, som bevakat digital kultur och internets påverkan på samhället sedan tidigt 90-tal.

Att tala om tekniken på det sättet kan låta snurrigt, men vart vi än vänder oss ser vi hur teknikens inflytande gör sig påmint. Tydligen har tekniken, liksom människan, en tendens att föröka sig och fylla tomrum. Utvecklingen går inte att stoppa, säger vi. Och där har vi rätt, eftersom tekniska framsteg springer ur utveckling och implementation av människans kunskap, visioner och ambitioner.

Om nu tekniken faktiskt har sin egen tekniska agenda, vore det förstås bra om vi förstod den. Med större förståelse för spelreglerna skulle vi nämligen bättre kunna hantera förändringar i samhället och hos oss själva. Vi kunde guida tekniken bättre, som vi guidar våra barn. Allt det här är frågor som Kevin Kelly har tagit upp.

Dagens agenda är klar – en bättre värld, utan ekonomiskt förfall, utan girighet, med en hållbar ekonomi som planeten tål, en bättre framtid för envar – ”don’t be evil”.

Än så länge tycks förverkligandet av denna agenda avlägset. Men om vi ser tillbaka på 30-talets depression kan vi få en hint om nästa steg. Då verkade det säkert otänkbart för de flesta att var och en skulle ha egen bil, att vi skulle införa minimilön och avskaffa kolonialväldet. Men inte så många decennier senare hade detta hänt.

Faktum är att den här sortens förbättringar passar in i ett mönster som upprepat sig gång på gång de senaste århundradena: först kommer en ny teknik med stort T, och sedan en kris med stort K, som i sin tur förebådar sociala föbättringar i de delar av världen där tekniken först kom fram. Varje gång tar det här förloppet omkring sextio år. Enligt detta synsätt, som får mer och mer genomslag, är tekno-ekonomiska kriser början på stora omvälvningar, som var och en leder till en guldålder av ökat välstånd.

När larmet går

Alla riktigt stora kriser de senaste 250 åren har slutat i global förändring. Varje historisk kris har fött en period av profiterande och exploatering, följd av en period av växande välstånd och sociala förbättringar. Och i de kriserna har tekniken spelat en viktig roll. Den har ofta varit katalysator, och även en nyckel till lösningar. ”Historien upprepar sig än en gång. Den som tror att dagens kris är unik har det helt om bakfoten”, säger Carlota Perez, professor i teknologi och socioekonomisk utveckling.

I många verksamheter och branscher ljöd larmet tydligt långt innan finansmarknaderna brakade ihop. Den nya ”tvåvägstrafiken” på internet hade ställt till problem för en rad traditionella marknader och företag. Wikipedia slog hårt mot uppslagsverken. Musikbranschen drabbades tungt av konsumenternas fildelande. Och dagspressen hade fått konkurrens från allt gratis innehåll på webben. Nu när Amazon, Apple, Nokia, Samsung och Sony lanserar nya multimedieläsare tjuter larmen ännu högre här.

Vidare kan vi se hur mejlen konkurrerar med posten; digitala vykort och fakturor ersätter brevlådan, och resebranschen har fått kunder som skriver vad de tycker om olika hotell på forum som Tripadvisor.

När kriser skapar förändring

All denna it-utveckling erbjuder förstås nya affärsmöjligheter för både nya och gamla företag, men för många är den faktiskt en kris. För dem som hoppas att den ska blåsa över kan vi meddela att det inte kommer att ske. Den digitala kraften påverkar allt fler sektorer och – med apprevolutionen på telefoner och pekplattor – allt mer.

Med ett enkelt hjälpmedel som Shopsavvy kan konsumenten redan idag fota av en streckkod i en butik och omedelbart länkas till det billigaste stället att köpa samma produkt i närheten eller på nätet. Plåta en streckkod på en CD eller DVD i affären, och sätt omedelbart igång en gratis nedladding av samma skiva eller film på hemdatorn. Trots utvecklingen på drm-området och förbuden mot webbsajter som The Pirate Bay har ingen kunnat utveckla något botemedel mot den digitala makten.

Sådana här omvälvande kriser har inträffat tidigare. Varje kris har förebådats i årtionden av något jämförbart tekniskt genombrott – ångkraften, oljan, kanalbyggandet som öppnade inlandet för sjöfart. Datorer och digitala nätverk är det femte sedan 1700-talet:

1. Kanalekonomin (1771) – industriell revolution, kanaler, maskiner, fabriker;

2. Ångekonomin (1829) – ångkraft, kol, järn, järnvägar;

3. Stålekonomin (1875) – stål, tung industri, kemikalier, elektricitet;

4. Oljeekonomin (1908) – massproduktion, olja, bilar, petrokemi;

5. Den digitala ekonomin (1971) – e-handel, virtualitet, samarbete och kommunikation på internet.

Från turbulens till terapi

Var och en av de här ekonomiska revolutiorna föregås av en period av nödvändig uppbyggnad. Under den så kallade installationsperioden investeras det kraftigt i infrastruktur, så kraftigt att det till slut når maniska proportioner. It-bubblan är långt ifrån första gången. Ett jämförbart vansinne rådde kring kanalgrävandet i England under perioden efter 1771. När det stod klart att det fanns en stor marknad för snabbare transporter såg nybildade företag affärsmöjligheterna och drog igång en frenetisk byggvåg, ivrigt understödda av bankerna. Banker och uppstarts­företag är svänghjulet för innovation och ekonomisk tillväxt. På ett sådant stadium är det massor av pengar i omlopp för att bygga upp en infrastruktur som egentligen inte visar sitt värde förrän 30 år senare.

Därefter drabbas marknaden av en finansiell och ekonomisk kris som logisk följd av den föregående ”rushen”. När kanalerna var klara behövdes det inget mer bygg­arbete, utan det var helt enkelt färdigt. Man hade skapat en infrastruktur som sedan skulle gynna hella ekonomin.

Krisen som katalysator för ny tillväxt
Krisen som katalysator för ny tillväxt. I professor Carlota Perez modell följer varje tekno-ekonomiskt paradigmskifte ungefär samma mönster. Det tar alltid en viss tid att installera ny teknik. Efteråt känner hela samhället av konsekvenserna av tekniken. Till slut får vi en finansiell och ekonomisk kris, varefter kapitalismens fågel Fenix på nytt reser sig ur askan.

Vi ser ofta hajpen som något negativt, men den ger oss trots allt verkliga fördelar som vi kan dra nytta av både ekonomiskt och socialt. Sedan kommer kraschen, och en ekonomisk och finansiell dipp med tillhörande förtroendekris. Det är ungefär där vi befinner oss idag.

Nu behöver vi behandling för att överleva krisen. Bankerna behöver definitivt terapi, när de tvingas ge upp sin ledande roll som gynnare av hajpspiralen till förmån för en plats i baksätet. På kanaltiden blev England tvunget att styra om pengar till företag som Wedgwood, som kunde tjäna på vattentransporterna i sin produktion och marknadsföring, istället för att bara bygga ännu fler kanaler.

Generellt måste företag i terapifasen tänka noga på vad den nya infrastrukturen betyder för deras verksamhet. Innovation och tillväxt kommer inte längre att komma från banker och uppstartsföretag, utan från staten och tillverkande sektor. Mindre investerare och konsumenter kan dock också behöva lite medicin. Ur deras perspektiv har de blivit grundligt lurade. Varför varnade ingen tidigare, och kraftigare, för det som vi nu i efterhand vet var alldeles för stora risker?

Under nästa fas, spridningsfasen, börjar infrastrukturarbetet stå tillbaka till förmån för innovation på tillverkningsområdet. Det nya teknoekonomiska paradigmet sprider sig till samhällets alla skrymslen och vrår. Spridningsfasen är en period av kreativ konstruktion. Det vi gör är att vi färdigställer, växer, expanderar och väver den nya ekonomin: en ekonomi som bygger på nya principer, ett nytt sunt förnuft, nya industrier, nya ledare – nya tillväxtmotorer. Det nya paradigmet tillämpas i stor skala, för innovation och tillväxt över hela ekonomin.

Carlota Perez analys har visat sig stämma helt: ungefär 30 år efter början på den femte tekniska cykeln, baserad på informations- och kommunikationsteknik, är krisen över oss. Det är en global, systemisk kris liknande 1929 års, en som skiljer två faser av Kondratiev-cykeln åt (namnet på de cykler som faktiskt alltid ser ut att räcka i 50 till 60 år). Och detta trots att de som lät sig hänföras av den ”Nya Ekonomin” förutspådde att kriser skulle försvinna. Dotcomkraschen år 2001 var inte ens den ”verkliga” krisen – den, givet den ökande klyftan mellan verklig och virtuell ekonomi, låg fortfarande i framtiden.

När politiken tar täten

Efter en stor omvälvning kommer det nya paradigmet inte automatiskt, utan vi måste stödja och nära det på ett förnuftigt sätt för att det ska få genomslag. Krisen har tagit oss till den kritiska punkten, ”the tipping point”, och det betyder att bankväsende och uppstartsföretag kommer att få en underordnad roll och politiken, oavsett färg, kommer att blicka framåt snarare än bakåt.

Denna framåtblick på det som måste göras kan leda till en ”grön våg”, där allt måste väga in hållbarhet, energifrågor och koldioxidutsläpp. Nästa paradigm kan mycket väl komma att betyda att ekonomin tar en vändning mot trippelfokuset på ”people, planet, profit”.

Nöden är uppfinningnas moder, sade Platon. Men vad är i så fall nödvändigt idag? Är det nödvändigt att rädda planeten? Tja, så stor skillnad är det inte på att rädda jorden och rädda ekonomin. Om naturresurserna tar slut innan vi kommer på andra hållbara lösningar, står ju ekonomin också vid vägs ände. I slutändan kommer jorden säkert att rädda sig själv, men det som står på spel är huruvida vi kan rädda vår fortlevnad på planeten och vilka investeringar och lösningar som då behövs.

Tyder inte allt på att en återgång till okontrollerad ekonomisk tillväxt troligtvis är det dummaste vi kan göra? Om vi har tur tar det kanske sextio, sjuttio eller hundra år till innan vi ödelägger hela planeten. Borde vi inte istället lyssna på kloka människor som nobelpristagaren Joseph Stiglitz, som ser det här ögonblicket av ekonomiskt frifall som ett idealiskt tillfälle att anamma fundementalt annorlunda synsätt över hela brädet?

Här har vi en chans att göra mesta möjliga av av det paradigmskifte som kommer vare sig vi vill eller inte. Om vi ska få uppleva hållbar tillväxt, utan oväntade överraskningar, måste vi inte bara återuppfinna vårt finansiella och ekonomiska system utan hela vårt samhälle. Det betyder alternativ till att driva ekonomin med olja, det betyder nya styrstrukturer i finanssystemen, det betyder en rejäl storstädning bland bonusar och drastiskt minskade koldioxidutsläpp. Att fortsätta som förr ser lika otänkbart ut som en framtid ägnad åt att inte göra ont. En framtid som är helt styrd av teknikutvecklingen tycks lika osannolik som en framtid där tekniken inte har en nyckelroll. Verkligheten blir sannolikt ett mellanting.

Ett gyllene tillfälle ...

Om vi verkligen genomgår ett paradigmskifte idag, och historien upprepar sig, då kan vi lära oss av historien för att bättre förstå vår nutid och förutse vår möjliga framtid.

Denna möjliga framtid är intimt förbunden med den teknik med stort T som ”installerats” de senaste 30 åren – it, tillsammans med sin transparenta internetkultur.

Paradigmskiftet kan därför komma att innebära att:

1. Jakten på ett bättre samhälle har börjat, med krisen som startskott för socioekonomisk förändring;

2. Allt fokus ligger på vad som gått snett, och massor av korrigeringsåtgärder sätts in på många olika områden;

3. Tekniken kan ses som att ha varit drivande i krisen, hjälpt av storspelare som Bernard Madoff;

4. Tekniken kommer att spela en annan roll under kommande årtionden, då den kommer att spridas bredare för att skapa mer generellt och specifikt socialt värde;

5. Den transparenta webbkulturen tränger mycket djupare in i företag och affärsmodeller; och

6. Även om det kan se osannolikt ut att vi ska börja ”göra gott” efter en hektisk spekulationsperiod, är det nästan som om det är ett genetiskt betingat beteende.

7. Just nu har vi ett gyllene tillfälle att rulla ut it överallt. Tumregeln bör vara ”digitalt först”, eftersom till och med it:s ”produktivitetsparadox” verkar ha lösts. Dessutom behöver vi ytterligare utforska hur vi kan jobba tillsammans i en virtuell samarbetsekonomi.

Tack vare tekniken skrivs reglerna om för ”people-planet-profit”-spelet, inklusive reglerna för hur vi organiserar värde, kultur och förhållandet mellan kunder och företag, anställda och ledning.

Men vi bör ta Joseph Steiglitz varning på allvar: ”Allt det här är möjligheter. Den verkliga faran just nu är att vi inte griper dem.”


Menno van Doorn är föreståndare för VINT, Sogetis forskningsinstitut för analys av ny teknik. Han har varit med och skrivit inte bara ”Don’t Be Evil” utan också två andra böcker om den digitala ekonomin: ”Open for Business” och ”Me the Media”. 2007 röstades han fram till Nederländernas främsta it-forskare. Hans nästa projekt heter ”The App Effect”.