Av
Härom kvällen utspelade sig följande episod i mitt liv: En dam på tunnelbanan, lite småstollig kanske men inte farligt, damp ned och frågade om jag ville gå med henne på Dramaten. Hennes sällskap hade fått plötsligt förhinder, jag kunde få biljetten gratis om jag hängde på. Hon ville inte gå ensam. Tredje raden. Jag sade tack, men nej, men tack men nej, trots allt. Känner mig fortfarande så ohyggligt dum och gråtråkig. Precis så skrev jag i min statusrad på Facebook, när jag kom hem. Visst är det symptomatiskt? Jag stannade i bekvämlighetzonen istället för att våga mig på ett möte, jag läste vidare i min Metro trots att jag hade velat säga att det var fint och modigt av henne (om än lite stolligt). Och jag valde ventilen i vardagsrummet på Facebook, på behörigt avstånd från folk, trots att jag gillar att gå på teater och uppskattar spontanitet, rent teoretiskt i varje fall!
Jag tror nog att de flesta skulle säga att min reaktion var fullt normal. Men det intressanta är ju egentligen inte den första delen av historien, utan den andra. Att jag tvekar inför ett möte, men inte inför att lägga ut texten för drygt 400 friends – så gjorde man inte för några år sedan. Numera är det nästan en ryggmärgsreflex. Så grundligt har beteendet förändrats att jag knappt tänker på det. Jag förstår att företag längtar efter att dra full nytta av kraften i de sociala medierna, som vi skriver om på sidan 20. Än har vi bara sett början, och jag är optimist – rätt skött kan det bli bra. Själv vill jag lyfta fram våra kulturinstitutioner: Fotografiska Muséet och Bonniers Konsthall, Operan, Galeasen och – just ja, Dramaten – är mina friends på Fejan. När de tipsar om utställningar och föreställningar blir jag inte spammad utan glad.
Sedan gäller det ju att gå dit också. Och att värdera verkliga möten. Nästa gång en spontan person, om än lite stollig,vill erbjuder något kul vill jag vara modigare. Tills dess – en vårblomma till dig som vågar!
Jag tror nog att de flesta skulle säga att min reaktion var fullt normal. Men det intressanta är ju egentligen inte den första delen av historien, utan den andra. Att jag tvekar inför ett möte, men inte inför att lägga ut texten för drygt 400 friends – så gjorde man inte för några år sedan. Numera är det nästan en ryggmärgsreflex. Så grundligt har beteendet förändrats att jag knappt tänker på det. Jag förstår att företag längtar efter att dra full nytta av kraften i de sociala medierna, som vi skriver om på sidan 20. Än har vi bara sett början, och jag är optimist – rätt skött kan det bli bra. Själv vill jag lyfta fram våra kulturinstitutioner: Fotografiska Muséet och Bonniers Konsthall, Operan, Galeasen och – just ja, Dramaten – är mina friends på Fejan. När de tipsar om utställningar och föreställningar blir jag inte spammad utan glad.
Sedan gäller det ju att gå dit också. Och att värdera verkliga möten. Nästa gång en spontan person, om än lite stollig,vill erbjuder något kul vill jag vara modigare. Tills dess – en vårblomma till dig som vågar!
Den här artikeln har 0 kommentarer:
Freddie Larsson, CIO, Xdin:
Håll koll med våra
I IDG:s stora pdf-shop kan du köpa artiklar och hela tidningar i digitalt format.