Av
Jag har länge funderat över dogmen att en inflytelserik CIO
är en som rapporterar direkt till vd. Det känns som om detta
är något av en helig ko i CIO-världen – och närmast en statusindikator på hur bra man gör sitt jobb som CIO.
Men faktiska belägg kring när man som CIO egentligen bör eller inte bör rapportera till vd har varit svårfunna.
Ända tills helt nyligen.
I en övertygande studie av rapporteringsstrukturen i 250 större amerikanska bolag har forskare från bland andra Temple University i USA tagit sig an uppgiften att få klarhet i hur CIO:n ska rapportera.
Det i mina ögon mest spännande med denna studie är hur man länkat samman rapporteringsstrukturen med företagens strategiska positionering (det vill säga huruvida de konkurrerar genom differentiering eller kostnadsledarskap).
Samtidigt har forskarna gett sig i kast med att försöka spåra
huruvida rapporteringsstrukturen haft någon inverkan på
företagens prestation.
Det man finner är tämligen lättförståeligt och intressant. Om
bolaget konkurrerar genom att ha så låg kostnad som möjligt, då bör CIO:n rapportera till CFO. Om bolaget istället konkurrerar genom differentiering, då gör CIO:n bäst i att rapportera till vd.
Detta för oundvikligen tankarna till vilken roll it spelar i dessa så vitt skilda verkligheter.
Den uppmärksamme läsaren ser här en direkt koppling till den ständigt pågående debatten kring hur it ska bli en innovationspartner. Jag tror att man även här kommer att kunna se kopplingar till vilken typ av verksamhet man har att göra med.
I förlängningen får vi därmed även en uppdelning av CIO-rollen efter vilken verklighet man skall leva i. CIO:n i ett företag som fokuserar på kostnad ska hålla sig i bakgrunden, styra sin it-avdelning som ett kostnadscenter, minimera kostnader och rapportera framgångarna med trogna ögon till sin CFO.
CIO:n i ett företag med en differentieringsstrategi skall hålla
sig i förgrunden, styra sin it-avdelning som ett investeringscenter, maximera genomslaget på affären och rapportera framgångarna med passionerade ögon till vd:n. Eller vad tror ni?
Som tidigare påpekats i denna återkommande krönika är ju verkligheten tyvärr mer grådaskig än de kategorier som vi med tankens och forskningens hjälp kan måla upp.
Det som jag dock tror vi kan och bör ta med oss från forskningen ovan är en fundering kring om vi inte ibland blandar ihop jakten på status och inflytande med vad som egentligen är bäst för företaget.
Den hållbara lösningen på rapporteringsproblematiken tror jag
ligger i grådasket snarare än i de kategorier som vi så upphetsat kan diskutera.
För den som vill läsa mer om detta kan jag rekommendera Rajiv D. Banker och kollegors artikel från MIS Quarterly (2011, 35:2): ”CIO Reporting Structure, Strategic Positioning, & Firm Performance”. Den innehåller intressanta tankar och eventuellt några goda argument för dem av er som vill förändra er
givna hackordning. Oavsett riktning.
är en som rapporterar direkt till vd. Det känns som om detta
är något av en helig ko i CIO-världen – och närmast en statusindikator på hur bra man gör sitt jobb som CIO.
Men faktiska belägg kring när man som CIO egentligen bör eller inte bör rapportera till vd har varit svårfunna.
Ända tills helt nyligen.
I en övertygande studie av rapporteringsstrukturen i 250 större amerikanska bolag har forskare från bland andra Temple University i USA tagit sig an uppgiften att få klarhet i hur CIO:n ska rapportera.
Det i mina ögon mest spännande med denna studie är hur man länkat samman rapporteringsstrukturen med företagens strategiska positionering (det vill säga huruvida de konkurrerar genom differentiering eller kostnadsledarskap).
Samtidigt har forskarna gett sig i kast med att försöka spåra
huruvida rapporteringsstrukturen haft någon inverkan på
företagens prestation.
Det man finner är tämligen lättförståeligt och intressant. Om
bolaget konkurrerar genom att ha så låg kostnad som möjligt, då bör CIO:n rapportera till CFO. Om bolaget istället konkurrerar genom differentiering, då gör CIO:n bäst i att rapportera till vd.
Detta för oundvikligen tankarna till vilken roll it spelar i dessa så vitt skilda verkligheter.
Den uppmärksamme läsaren ser här en direkt koppling till den ständigt pågående debatten kring hur it ska bli en innovationspartner. Jag tror att man även här kommer att kunna se kopplingar till vilken typ av verksamhet man har att göra med.
I förlängningen får vi därmed även en uppdelning av CIO-rollen efter vilken verklighet man skall leva i. CIO:n i ett företag som fokuserar på kostnad ska hålla sig i bakgrunden, styra sin it-avdelning som ett kostnadscenter, minimera kostnader och rapportera framgångarna med trogna ögon till sin CFO.
CIO:n i ett företag med en differentieringsstrategi skall hålla
sig i förgrunden, styra sin it-avdelning som ett investeringscenter, maximera genomslaget på affären och rapportera framgångarna med passionerade ögon till vd:n. Eller vad tror ni?
Som tidigare påpekats i denna återkommande krönika är ju verkligheten tyvärr mer grådaskig än de kategorier som vi med tankens och forskningens hjälp kan måla upp.
Det som jag dock tror vi kan och bör ta med oss från forskningen ovan är en fundering kring om vi inte ibland blandar ihop jakten på status och inflytande med vad som egentligen är bäst för företaget.
Den hållbara lösningen på rapporteringsproblematiken tror jag
ligger i grådasket snarare än i de kategorier som vi så upphetsat kan diskutera.
För den som vill läsa mer om detta kan jag rekommendera Rajiv D. Banker och kollegors artikel från MIS Quarterly (2011, 35:2): ”CIO Reporting Structure, Strategic Positioning, & Firm Performance”. Den innehåller intressanta tankar och eventuellt några goda argument för dem av er som vill förändra er
givna hackordning. Oavsett riktning.
Den här artikeln har 0 kommentarer:
Freddie Larsson, CIO, Xdin:
Håll koll med våra
I IDG:s stora pdf-shop kan du köpa artiklar och hela tidningar i digitalt format.