I en serie av fem bloginlägg beskriver Ming Fai, som bland annat arbetat som arkitekt i Singapores national electronic health record, fem hinder i arbetet med att implementera en verksamhetsarkitektur, nämligen 1) varierande definitioner av området, 2) Svårt att mäta värdet, 3) underbemannade satsningar 4) avsaknad av arkitekturvanor samt 5) avsaknad av arkitekter. När jag tänker till kring denna lista tycker jag att allt handlar om barnsjukdomar och mognadsfrågor för det, relativt sett, unga området verksamhetsarkitektur. Frågan är snarare om området mognar tillräckligt fort för att folk inte ska hinna tröttna, och det tror jag.

Att det finns många definitioner är ganska naturligt i ett ämnesområdes linda, och om något tycker jag att dessa definitionskrig har minskat de senaste åren. Dessutom är det i mina ögon helt legitimt med olika definitioner, bara man är tydlig med dem, vilket kopplar till nästa hinder. Jag håller med om att det är svårt att mäta värdet av en EA satsning, och om man lyckas definiera taxonomin av värden skulle jag säga att man har definierat EA för den satsningen. Problemet är dock uppmärksammat och arbetas på, Robert länkade till en satsning i sitt förra nyhetsbrev, Nick Malik har nyligen skrivit ett inlägg i frågan som jag också tror någon av oss länkat till, och den forskning vi bedriver vid vår avdelning ligger i linje med detta.

När värdet är oklart är det föga förvånande att satsningar ofta blir underbemannade, och varefter värdet kan kvantifieras kommer projekten få den bemanning de är berättigade. Här ligger väl dock en annan fråga, om det är värt det, min, något partiska, syn på saken är att det är värt det, och Mike Walkers prediktioner, länk nedan, stödjer också den synen. Att få in arkitekturen som en del i det dagliga arbetet snarare än som en engångsinsats av konsulter tror jag är en viktig fråga, och jag tror Ming har rätt i att det bäst åstadkoms genom att visa värde för det enskilda projektet eller personen man vill ska skapa eller uppdatera artefakterna, vilket i sin tur återkopplar till det andra hindret. Att det inte finns tillräckligt med bra arkitekter är också en mognadsfråga, min avdelning, andra universitet och andra utbildningsinstanser gör vårt bästa för att avhjälpa detta, även om vi nog kunde ensa lite i den breda floran. Vidare behövs praktik, vilket kommer med tiden och är svårt att stressa fram.

Så, givet denna problembild tycker jag att framtiden ser ljus ut, och jag tror vi hinner lära oss mäta värdet och producera kompetenta arkitekter tillräckligt snabbt för att få fortsatt förtroende. Att jag medvetet duckar för frågan om detta är den kompletta problembilden är en annan fråga.