Ibland tänker jag mer än vanligt på George Perec. Låt mig
förtydliga detta ytterligare: Ibland funderar jag på varför det finns så få rockstjärnor bland landets CIO:er.

Väldigt få av de CIO:er jag träffar är självupptagna, ramp­ljusattraherade ”entertainers”. Få skulle ställa sig skrevande och riva av ett gitarrsolo (eller vad nu styrelsemotsvarigheten till detta skulle vara). En betydligt större andel är idogt arbetande, högst målmedvetna men mer intresserade av organisationens nytta än sin egen lyster. Det är denna bild som får mig att tänka på en av karaktärerna i George Perecs litterära koloss ”Livet:
en bruksanvisning” från 1978.

I boken beskrivs Percival Bartlebooth. Denne man är
ekonomiskt oberoende, men i det närmaste äcklad av pengar och det andra skulle se som framgång. Han existerar helt utan åtaganden, apart från världen. I denna belägenhet designar han ett livsprojekt byggt på tre principer: 1) Det skall inte vara spektakulärt. 2) Det skall inte vara byggt på slumpen. 3) Det skall inte vara bestående.

Projektet han målar upp för sig själv ser ut som följer.
De första tio åren ska han ägna åt att lära sig måla akvareller. Därefter skall han resa jorden runt i 20 år, och varannan vecka skall han färdigställa en ny tavla i A4-format, föreställande en hamn. Dessa skickas hem till en snidare som monterar och
skär ut dem som pussel.

Nästa steg i projektet går ut på att Bartlebooth ska lägga sina pussel. Ett pussel var fjortonde dag i 20 år. Då pusslet är lagt ska det föras tillbaka till platsen där det målats, doppas i kemikalier som direkt löser upp färgen, varefter allt släpps ned i havet.

När jag betraktar många av de CIO:er jag har nöjet att följa
så är Bartlebooth aldrig särskilt långt borta. Den målmedvetna, idoga kampen för att bringa ordning i en organisations it verkar bitvis vara i det närmaste Sisyfosliknande. Men det är inte bara plikten som driver verksamheten framåt. I Bartlebooths fall är det en desperat jakt på mening som leder fram till skapandet av Projektet. Det är därmed känslan av att Projektet är viktigt, snarare än plikten, som är drivande. Projektet må verka meningslöst för utomstående – men för CIO:n är det omöjligt att avsluta i förtid, och av yttersta vikt för verksamheten.

Parallellerna till Perecs karaktär är många. Hur många CIO:er har inte sett sina akvareller lösas upp och släppas ner i havet? Hur många har inte suttit med pusslet i sin ensamhet, medvetna om att det slutgiltiga målet är omintetgörande?

Många talar om att det slutgiltiga målet är att göra sig själva övertaliga – om att när väl verksamheten själv förstår vikten
av it så kommer deras roll inte längre att behövas. Det är när
jag hör sådant som jag undrar varför vi inte ser fler rockstjärnor bland landets CIO:er.

Finns det några bra exempel på CIO:er som öppet går ut med att det är de som ser till att verksamheten flyter? Att det är deras geni som skapar ordning i oredan, som skapar leveransförmåga och löneutbetalningar, planeringsunderlag och varumärke? Som tittar på Bartlebooths principer för Projektet och skakar på huvudet i avsmak?

Lagspel i all ära – men jag tycker att det är hög tid för CIO:n att skrevande greppa mikrofonen och skrika ”yeah!”.