En central tanke inom verksamhetsarkitektur är att man ska återanvända arkitekturen för många projekt, att börja från noll varje gång är dyrt och motverkar syftet att binda ihop olika mindre projekt med hjälp av arkitekturen.

Jag deltar för närvarande i ett projekt där vi vill just återanvända en arkitektur för ett nytt syfte. Föga förvånande har jag upptäckt att även om mycket finns att tillgå i den befintliga arkitekturen, kommer den behöva kompletteras, bitvis ganska omfattande kompletteringar. När jag tittar på den information som faktiskt finns tillgängligt blir detta väldigt tydligt. Det finns ett överflöd av information med avseende på ursprungliga syften men enbart grundläggande sett ur nya perspektiv.

Jag tänker mig att typen av återanvändning är en sak som påverkar möjligheten till detsamma. En väldigt grov klassificering kan vara att skilja när man återanvänder med ett helt nytt syfte (ett möjligt syfte är kostnadsreduceringar, ett annat att undersöka exempelvis säkerhet och ett tredje projektkoordinering), från när man återanvänder för att utöka tillämpningsdomänen (göra arkitekturen inkrementellt större genom att applicera den på fler delar av organisationen). Även om utökad tillämpningsdomän naturligt innebär viss nyinsamling, tror jag det finns större chans att återanvända här, definitivt i metoder och tankesätt, men även i stödstrukturer i organisationen.

När det gäller ändrat syfte finns det, beroende på hur stor skillnad det är på de respektive syftena, risk att det är svårare att återanvända. Dessutom känns det ju ganska omständligt att behöva gå tillbaka till i princip samma källor och komplettera informationen men samtidigt är det fullt förståeligt. Vad som skulle behövas för att möjliggöra återanvändning med nytt syfte är en genomgående helhetssyn där man samlar på sig lite mer än vad man behöver. Detta är dock svårt att motivera ekonomiskt, och givetvis onödigt om dessa syften och mål aldrig uppstår i organisationen.