Det har gått tio år sedan vi i Sverige fick se vårt första nummer av CIO Sweden. Under dessa tio år har mycket skett. Vi har sett kraftiga fluktuationer inom såväl teknik och användning som organisering. Vi har sett leverantörer bli marknadsledande för att kort därefter tappa tätpositionen och falla i glömska. Vi har sett CIO-rollen förvandlas, under ett regn av krossande im­perativ än till höger, än till vänster.

Under dessa tio år har jag haft nöjet att följa såväl tidningens som rollens förändring. Jag har fått se fokus skifta från totalitär kontroll till en avspänd Pragvår. Det som slår mig som mest påfallande är hur rollen har klarat sig relativt väl igenom denna tid av förändring. Det är fortfarande en relativt intakt roll utan alltför mycket kritik från det omgärdande samhället. Istället kan vi se hur man från till exempel HR-sidan sneglar på CIO:ns resa. Hur man från CFO:s håll mer och mer talar om vikten av ett nära samarbete och en ömsesidig respekt. Ur detta per­spektiv har CIO:n verkligen lyckats.

Ur ett annat perspektiv känner jag ofta att vi sitter fast i ett träsk av föråldrad jargong. Ja – verksamhet behöver it. Ja – it är inget självändamål. Ja – it-utveckling måste gå hand i hand med
verksamhetsutveckling. Dessa ”evergreens” inom fältet har fortfarande inte blivit överflödiga, som jag i min enfald trodde 2002. Det verkar som om glappet mellan verksamhet och it fortfarande är i behov av utsträckta händer från vardera sida.

Hur kan det komma sig att en teknik som denna, så allestädes närvarande i vardagen såväl som i yrkeslivet (som om de vore åtskilda …) är så fruktansvärt svår att förklara? Hur kan det komma sig att denna teknik fortfarande ses som en svart låda, full av mystik och osäkerhet? Hur kommer det sig att vi som människor, chefer och medarbetare fortfarande är rädda?

Med min akademiska blåögdhet funderar jag därför naturligtvis på var vi befinner oss om ytterligare tio framgångsrika år. Som nyligen rapporterades i tidningen såg en betydande andel av Storbritanniens CFO:er inte CIO-rollen som självklar i fram­tiden. Tankar kring var vi hamnar om vi fortsätter att utkontraktera it som om det vore likställbart med elektricitet, om molntrenden sprider sig och om BPO brett anammas som BPU pekar alla åt samma håll: en marginalisering av CIO-rollen.

När CIO:n sitter stilla i båten (det finns sådana också …) och tror att hon har kontroll trots att bevisen pekar på motsatsen, blir den styrning som utövas kontraproduktiv.

Som jag lyft flera gånger i denna tidning tror jag att vi inom kort kommer att behöva radikalt se över våra styrmodeller. Att styra utan kontroll är en utmaning jag är övertygad om att vi ­behöver ta till oss de närmaste åren. I takt med att verksamheten går snabbare och snabbare, tekniken blir lättare och lättare att ta till sig och an­vändarna mer och mer avancerade och vana vid konsument-it, växer glappet mellan hur vi tror att vi styr och hur vi verkligen styr.

Å andra sidan har jag ju redan visat korten. Jag trodde att
vi 2012 skulle ha kastat av oss oket, denna allmänna uppfattning om verksamhet separerad från it. Så, med detta sagt ser
jag fram emot att träffa er alla om ytterligare tio år för att åter­igen tala om hur väl CIO:n klarar sig, och hur lysande it styrs!

Härifrån till evigheten.