Av
Johan Magnusson är föreståndare för Centrum för Affärssystem vid Handelshögskolan på Göteborgs universitet.
I en nyligen uppmärksammad artikel i en ledande vetenskaplig tidskrift läser jag att vi måste tänka om kring it-styrning. Härligt att se en artikel med lite högre ambitionsnivå – men samtidigt blir jag misstänksam.
Artikeln (Prasad, Green & Heeles, 2012) utgår från att organisationer är allt mer beroende av djupa samarbeten med andra organisationer för att skapa värde. Ingen ny tanke, men inom it-styrning har den inte riktigt slagit igenom, enligt författarna. Vi ser fortfarande it-styrning som något i huvudsak företagsinternt.
Ur detta drar de slutsatsen att it-styrning behöver bli ett
kollektivt åtagande, och om man klarar av att sätta upp gemensamma beslutsstrukturer kommer konkurrensfördelarna som ett brev på posten. Författarna är tämligen generösa med råd om hur man kan uppnå ett sådant samskapande av it-styrning i verksamheter som utmärks av strategiska allianser, komplexa värdekedjor och gemensamma satsningar.
Samspelet i fråga exekveras genom interorganisatoriska it-
investeringar, exempelvis gemensamma varuflödeslösningar. Om dessa ska kunna skapa nytta krävs då en gemensam it-
styrning. Den ska (återigen enligt författarna) ske genom
gemensamma beslutsorgan, samskapade styrdokument och
företagsövergripande prestationsstyrning.
När jag läser slås jag av hur självklart de får det att låta. Hur dumt det skulle vara att inte tänka samskapande när man ser på värdeskapande! Det slår rakt ned i det som tidigare var en stor debatt – om huruvida konkurrenskraft kanske borde döpas
om till samarbetskraft, i och med att värdeskapande knappast längre går att avgränsa till enskilda företag.
Men där vänder mina tankar något.
Dagens it-styrning bygger på en distinktion mellan vad som är stabilt och vad som är labilt. (Tillåt mig denna överdrivna distinktion.) Det stabila pressar vi fast i regelverk och styrmekanismer som motverkar förändring, till förmån för ekonomisk rationalitet. Det labila lämnar vi oftast därhän, eller (ännu sämre, som jag ser det) motar i grind.
Interorganisatoriska samarbeten är till sin art flyktiga och opportuna. För det mesta är de tidsmässigt begränsade, och bygger på tanken att vi ska kunna byta partner utan allt för stora kostnader och tid. Att här bjuda in samarbetspartner till ett runt bord för att diskutera hur vi tillsammans ska styra våra gemensamma resurser verkar ju i det närmaste tjänstefel!
Dock undrar jag om detta inte är början på en ny distinktionslinje inom it-styrning. Om vi kan ha olika styrning av det stabila och det labila kanske vi även kan ha olika styrning av
företagsinternt och externt? Eller lyfta in en förvaltningskategorisering (som jag vet att många av ramverken förespråkar) baserat på ägande/samägande?
Mycket intressant för mig som forskare – och jag ser fram emot att fortsätta diskutera hur ni arbetar med detta.
Artikeln (Prasad, Green & Heeles, 2012) utgår från att organisationer är allt mer beroende av djupa samarbeten med andra organisationer för att skapa värde. Ingen ny tanke, men inom it-styrning har den inte riktigt slagit igenom, enligt författarna. Vi ser fortfarande it-styrning som något i huvudsak företagsinternt.
Ur detta drar de slutsatsen att it-styrning behöver bli ett
kollektivt åtagande, och om man klarar av att sätta upp gemensamma beslutsstrukturer kommer konkurrensfördelarna som ett brev på posten. Författarna är tämligen generösa med råd om hur man kan uppnå ett sådant samskapande av it-styrning i verksamheter som utmärks av strategiska allianser, komplexa värdekedjor och gemensamma satsningar.
Samspelet i fråga exekveras genom interorganisatoriska it-
investeringar, exempelvis gemensamma varuflödeslösningar. Om dessa ska kunna skapa nytta krävs då en gemensam it-
styrning. Den ska (återigen enligt författarna) ske genom
gemensamma beslutsorgan, samskapade styrdokument och
företagsövergripande prestationsstyrning.
När jag läser slås jag av hur självklart de får det att låta. Hur dumt det skulle vara att inte tänka samskapande när man ser på värdeskapande! Det slår rakt ned i det som tidigare var en stor debatt – om huruvida konkurrenskraft kanske borde döpas
om till samarbetskraft, i och med att värdeskapande knappast längre går att avgränsa till enskilda företag.
Men där vänder mina tankar något.
Dagens it-styrning bygger på en distinktion mellan vad som är stabilt och vad som är labilt. (Tillåt mig denna överdrivna distinktion.) Det stabila pressar vi fast i regelverk och styrmekanismer som motverkar förändring, till förmån för ekonomisk rationalitet. Det labila lämnar vi oftast därhän, eller (ännu sämre, som jag ser det) motar i grind.
Interorganisatoriska samarbeten är till sin art flyktiga och opportuna. För det mesta är de tidsmässigt begränsade, och bygger på tanken att vi ska kunna byta partner utan allt för stora kostnader och tid. Att här bjuda in samarbetspartner till ett runt bord för att diskutera hur vi tillsammans ska styra våra gemensamma resurser verkar ju i det närmaste tjänstefel!
Dock undrar jag om detta inte är början på en ny distinktionslinje inom it-styrning. Om vi kan ha olika styrning av det stabila och det labila kanske vi även kan ha olika styrning av
företagsinternt och externt? Eller lyfta in en förvaltningskategorisering (som jag vet att många av ramverken förespråkar) baserat på ägande/samägande?
Mycket intressant för mig som forskare – och jag ser fram emot att fortsätta diskutera hur ni arbetar med detta.
Gratis nyhetsbrev
