Livet är fullt av små överraskningar. Efter att ha jobbat de senaste fem åren med att försöka etablera en plattform för användningen av affärssystem i akademisk undervisning och forskning, fick jag i början av året en spännande förfrågan: Jag blev kontaktad av en professor i ekonomistyrning som ville få in ”lite IT” på en årlig workshop. Tanken var att ge en möjlig beskrivning av hur man kan jobba med nya pedagogiska grepp och på så sätt få igång en debatt kring vad som kan tänkas ligga bakom hörnet.

Min första reaktion var tämligen blandad. Å ena sidan var det här en chans att få komma in i finrummen när det gäller akademisk utbildning, djupt in i Siffrornas Förlovade Land. Och när man tänker efter är det väl faktiskt inom ekonomistyrning som vi skulle kunna se den mesta utväxlingen av användningen av affärssystem? Vad bättre att fokusera på i dessa tider av Business In­telligence och Corporate Performance Management än just
utbildningen av blivande controllers?

Å andra sidan hade jag sedan länge uppfattat ekonomistyrningen som en akademisk motsvarighet till Albanien. Här var gränserna mer eller mindre stängda och all typ av import/export reglerad. Vilken typ av motstånd för en mer verksamhetsrelaterad pedagogik skulle jag kunna tänkas möta inom en grupp med de mest framträdande inom detta fält?

Hur som helst beslöt jag mig för att åka på workshopen. Förmiddagen förflöt under trevliga förhållanden med presentationer av vetenskapliga rapporter kring allt från spridningen av Balanced Scorecard inom vården till djuplodande analyser av olika metodologiska aspekter kring contingency-forskning. Kunskapsutbytet var på hög nivå, och gemenskapen var i det närmaste total.

När det väl var min tur att presentera var jag så fylld av tillförsikt att jag inte ens funderade över hur det skulle tas emot. Mina tvivel hade ersatts av regelrätt upphetsning över hur häftigt dessa gelikar skulle tycka att det vi gjort i Göteborg var. Jag såg framför mig hur gruppen skulle nicka instämmande, hur de gråa eminenserna längst fram skulle utbyta blickar fyllda av erkännande och hur spännande, intressanta frågor skulle komma upp. Men mina visioner kom på skam.

Det första som slår mig är att publiken redan efter mitt inledande anförande blir knäpptyst. Inte på ett bra, lyssnande sätt, utan snarare som om någon i gruppen hade tagit ett steg i fel riktning.

Lätt tagen på sängen fortsätter jag min presentation i ytterligare 20 minuter av tystnad, som efter hand ersätts av ett mera kompakt motstånd genom utbyte av blickar och till slut genom uppmanande och fundamentala ifrågasättanden. En professor lyfte fram kvintessensen av motståndet genom att fråga varför vi på ett bräde ville förstöra det viktigaste bidraget en fri akademi kan ge sina studenter: förmågan att ifrågasätta regler och normer? Införandet av standardiserade processuppsättningar och mjukvara i utbildningen var ett direkt hot mot detta.

Mitt svar: hur ska vi, genom att undvika att visa studenterna vad de kommer möta ute i arbetslivet, hjälpa dem att kritiskt ifråga­sätta strukturer? Studenternas första tid efter skolan präglas ju knappast av kritiskt ifrågasättande utan mer av rituellt följande.

Min tid i talarstolen var slut.

Modfälld tvingades jag till full reträtt. Motståndsrörelsen hade tagit hem en viktig symbolisk seger, men i taxin från workshopen började jag i smyg arbeta på denna motoffensiv!


Johan Magnusson forskar i IT-styrning på Handelshögskolan i Göteborg och är föreståndare för Centrum för Affärssystem. Krönika ur CIO 4/2007