Vid avslutad arbetsdag knappar medarbetaren in nerlagd arbetstid i tidregistreringssystemet, med en på förhand genomförd påloggning i affärssystemet, såvida inte lösenordet har gått ut eller glömts bort och ett nytt behöver alstras, medelst tio tecken, med skillnad mellan stora och små bokstäver och siffror kombinerat, som ej använts de senaste fem gångerna, med en på förhand utförd inloggning på arbetsplatsen, såvida lösenordet inte även där har expirerat och ombesörjts medelst ett icke alls olikt förfarande enligt ovan, såvida handdatorn inte också måste synkroniseras, vilket i så fall inte får förbigås utan ett manuellt handhavande, medelst telefonsamtal till supporten, för att säkerställa siffervalens validitet i underliggande operativsystem, vilket i sin tur behöver försiggås av ett uppgivande av personnummer och lösenord, om det inte är så att en manuell fotvandring är möjlig, mot uppvisande av identitetskort och lösenord, för att passera grindarna mellan administrationen och supportavdelningen över asfalten, förbi blomsterkreationerna i rött och vitt, till höger om fontänen med guldfiskar, intill parkbänken där Eva-Lotta från receptionen vanligtvis tar en cigg i slutet av arbetsdagen och ber medarbetaren slå sig ner.

”Det är alltid trevligt med lite sällskap”, säger hon.

”Visst är det så”, svarar medarbetaren och skådar ut över industriområdet och fascineras av byggnadernas kantiga former och truckarnas eldrivna motorer.

”Undrar hur lång batteritid en sån där har?”

”Ja, det kan man undra.”

”Jag har hört att det forskas mycket på det.”

”Mmm.”


Och minutrarna rinner iväg och Eva-Lotta ser på armbandsuret och inser att bussen kommer när som helst, så hon lägger ner cigarettpaketet i handväskan och reser sig för att gå.

”Det var trevligt att träffas. Eva-Lotta heter jag”, säger hon och sträcker fram handen för att hälsa, varvid medarbetaren svarar:

”Karl Knutsson.”

”Du kan väl ta mitt telefonnummer”, säger Eva-Lotta och räcker visitkortet till medarbetaren, som i sin tur föreslår en date redan nästa helg, med oxfilé, rödvin och trattkantarellsås.

”Det låter trevligt”, svarar hon och går sin väg och medarbetaren fortsätter vandringen mot supporten, förutsatt att denne är godkänd för det manuella strövtåget med genomförd säkerhetsgranskning, obefintliga betalningsanmärkningar, inkomst över fyra hundra tusen, betygsgenomsnitt på nitton och intelligenskvot över hundrafyrtio.

* * *

Och de träffas efterföljande helg och åtnjuter en välsmakande middag, förutsatt att medarbetaren har en varmluftsugn där värmen fördelar sig jämnt, så kött och pommes chateau får en krispig yta, lagom tills det ringer på dörren och medarbetaren torkar händerna på förklädet och skyndsamt låser upp kedjelås, cylinderlås, sjutillhållarlås och slår in koden på larmpanelen för att avaktivera utesirener, detektorer, magnetkontakter och den inbyggda GSM-sändaren som är kopplad direkt till larmcentralen, för att säkerställa att ordningsmakten kan vara på plats inom fem minuter, och han öppnar dörren och hon står där och strålar i all sin prakt.

”Välkommen till min enkla boning”, säger han och bugar.

”Enkla? Det vet jag inte”, svarar hon och bligar under lugg.

”Nåja, så märkvärdig är den inte.”

”Nej, men ändå”, säger hon och räcker fram en bukett tulpaner och niger och stiger in i hallen och tar av sig skorna och hänger jackan på kroken.

De går in i köket och avnjuter en trerätters­middag, med efterföljande småprat i vardagsrummet, förutsatt att maten inte innehåller paprika, eftersom det i så fall för henne medför vomiterande konsekvenser, och de sitter där i skinnsofforna, i skenet från stearinljuset från kandelabern och han berättar något och hon skrattar. Han söker hennes händer och hon flyttar sig närmare.

”Vad har du för blodgrupp?”

”A Rh negativ.”

Och de möts i en kyss där tungorna leker och de reser sig och går mot sovrummet, efter erlagd genomgång av före detta älskare, älskarinnor och eventuella historiska eller aktuella veneriska åkommor.

Och han glider in i henne.

Det gör inte alls ont.

Han har rätt passform.

Hon likaså.

* * *

Nio månader senare får de sitt första barn, förutsatt att graviditeten löper väl och att hon följer livsmedelsverkets krav att inte förtära abborre, sushi, lever, camembert, parmaskinka och inte mer än trehundra milligram kaffe per dag.

”Jag som älskar sushi”, beklagar hon sig i början och avstår, eftersom fisken kan innehålla parasiter och dessutom orsaka blyförgiftning.

”Jag som älskar sushi”, upprepar hon efter sex månader, när livsmedelsverket ändrar sina direktiv, eftersom de inser att inuitfolk lever på fisk och att hundra miljoner japaner inte kan ha fel.

Och barnet kommer ut friskt och välmående, om det inte är så att medarbetaren eller Eva-Lotta bär på någon latent sjukdom, som blommar ut i form av reumatism, celebral pares, psykosomatiska besvär eller utbrändhet i förtid.

* * *

Ett år senare hon i kyrkans mittkor i vit klänning med släp, två brudnäbbar och hela släkten samlad och medarbetaren står där bredvid, förutsatt att ingen av dem har några betänkligheter mot en kyrklig ceremoni, att ingen av dem redan är gift, med en partner vid sidan om och han tar fram ringarna, om det inte är så att han har glömt dem hemma på byrån i hallen, under spegeln, vid telefonen, den röda kobratelefonen, som han sparat av nostalgiska skäl.

Och de lever lyckligt i alla sina dar.

Om det inte vore för allt annat.

Som kan hända.

Som inte låter sig nämnas i några enstaka rader.

Förutom som en kort summering.

Livet.

Och han går i pension vid sextiotre, under förutsättning att han eller hans arbetsgivare har betalat in premier till pensionsfonderna, samt att dessa inte haft en allt för negativ utveckling.

Och medarbetaren får hjärtinfarkt och dör.

Om det inte är så, att han inte tar den där promenaden, den där morgonen, när han rastar hunden ute på gärdet, och blir skrämd från vettet av en gammal alkoholist, som inte vill annat än låna några spänn, men kanske uttrycker sig klumpigt.

”Öh, grabben, ge hit lite stålar, för fan”, säger han och hötter med näven, varvid medarbetaren, eller snarare den före detta medarbetaren, känner ett annalkande tryck över bröstkorgen och slänger ifrån sig plånboken och rusar hemåt, i högsta fart, med pulsen som exploderar genom kroppen, värker ut i lederna och sprider sig ut i bröstkorgen, halsen, nacken, ögonen, och han måste stanna för att andas ut och han sjunker ner på marken och lägger sig på marken vid skylten till området för en återvinningsstation.

Och han hittas där, förutsatt att sopbilen inte har tömning just den dagen, vid det tillfället.

* * *

Och medarbetaren får en värdig begravning, i en kista av ljust ekfanér, miljögodkänd enligt ISO 14001, med sirliga dekorationer, till prästens predikan och orglarnas klingande postludium, som till hälften överröstar Eva-Lottas, barnens och övrigas jämrande röster, vilka sjunger med enligt förtryckta psalmprogram, varvid en solid påkostad gravsten av röd granit reses, med inskriptionen:

”Älskade make, älskade far, du är alltid i våra hjärtan.”

Förutsatt att medarbetaren har varit en god familjefar, väl värd att älskas av sina barn, och att Eva-Lotta inte har konkubiner eller kurtisaner vid sin sida, till vilka hennes drömmar nu istället riktar sig, förutsatt att...

Förutsatt att det inte förhåller sig på något annat sätt, eller regleras någon annanstans, på ett sätt som påverkar händelseför­loppet i annan riktning.

* * *

Läs fler noveller av Robert Stjernström på cio.idg.se/noveller

Fakta

Robert Stjernström arbetar som IT-strateg på ­Ringhals AB. Men just nu är han pappaledig. 2006 tilldelades han första pris i Vår Bostads novelltävling med opuset ”Jävla kukdator”.