Ibland är det svårt att inte ryckas med. Man överger allt motstånd och springer man ur huse för att ta emot nya fenomen med öppna armar. Och jag har funnit att när idén ligger i närheten av något man själv längtat efter ett tag – för visst finns det sådana? – då är tröskeln lägre för att man ska bli kär.

För det är ju en sorts förälskelse. En snabb, explosiv och tillfredsställande känsla av närhet och förståelse. Som till exempel för idén kring cloud computing.

Blotta tanken på total interoperabilitet och minimerad integrations- och växlingskostnad får många med mig att släppa allt försvar. Det blir kärlek vid första ögonkastet.

För om vi ska vara ärliga så skapar vi ju konceptet i och med att vi börjar prata om det. Börjar beskriva dess fantastiska fördelar relativt tidigare modeller.

Så konceptet runt molnet är i sig inte givet, och det är få som kan hävda tolkningsföreträde. Det blev ytterst tydligt i veckan, då jag började prata med en affärssystemsleverantör om ”fog computing” istället.

Efter de första sekundernas panik (över att det fanns ett tekniskt koncept han inte kände till) dröjde det inte länge förrän spelet var i full gång. Instämmande nickar och full konsensus kring detta nya fenomen (som råkade överensstämma tämligen väl med vad de flesta av oss såg som cloud computing.)

Detta spännande (om än etiskt tveksamma) experiment fick mig att se klarare på hur vi skapar alla våra kära koncept. De är fullt flexibla, och det eviga omskapandet av dem (att fylla dem med innehåll) är en gemensam lek. Så om ni stöter på någon som talar om ”fog computing”, nicka och spela med. Det är bara en lek.