Spiken i kistan var när innovation helt plötsligt blev politikerns motsvarighet till foppatofflan. Alla skulle ha det, men ingen brydde sig om att skaffa originalet och kopiorna var fulla av giftiga färger och hemska bieffekter. Ta kommissionär Verheugen. En välmenande kille, ser lite ut som Dracula på avvänjningskur, ansvarig för – just det – innovation i EU. När han nyligen publicerade sina tankar på området blästrade han bort det minsta lilla tvivel jag haft om att innovationen är gårdagens nyheter, på väg ut. Verheugens förslag var nämligen att vi skall skaffa oss en europeisk lag om innovation.
Eh, ja, det har ju funkat finfint förut. Minns någon direktivet om elektroniska signaturer? Det närmast garanterade mer än 10 års totalt stillastående på det området. En lag om innovation är varje konservativ knöks våta dröm. Här kan vi verkligen se till att ingenting händer alls.
Och Verheugen är inte ensam. En hel mängd förkortningar ägnar sig nu åt innovation: OECD, WTO, ICC, TABD ... jag tänker inte ens läsa ut dem. För en sak är säker: sannolikheten för att de fångar innovationens väsen är lika stor som att boule kommer in i kampsportsförbundet, och den liknelsen har en del som borde oroa – för om boule skulle komma in i kampsportsförbundet skulle allt positivt med boule vara förbytt mot smärta och dumhet i lika portioner.
Nej. Jag är numera en inbiten innovationsmotståndare. Vi har redan en massa saker som fungerar. Sluta mecka.
Innovationer är, har jag insett, mest ett listigt vis att försörja advokater. Se på allt som varit hyfsat innovativt de senaste åren: antingen har någon stämt de koola kaliforniska gympaskorna av den som vågat innovera (Google Book Search) eller så har någon troglodyt med ett låtsaspatent dykt upp och stämt alla inblandade på förmögenhet och nattduksbord (vilket drabbat alla från Microsoft till olika Linuxdistributioner).
Här är ett tips. Ett säkert sätt att känna igen något nytt som kommer att förändra världen i grunden är att det inte kallas en innovation. Internet kallades inte en innovation när det snickrades ihop av Vint Cerf och hans kompisar – det var ett sätt att lösa ett problem och det funkade. Det var ett experiment. När nu alla håller på att krama ihjäl innovationen är det dit vi som verkligen hoppas på den mänskliga kreativiteten får fly: vi får hoppas på experiment.
Experiment har också en helt annan ärlig klang. Varje politikerhyllad innovation startade sin enkla klassresa som ett experiment. Majoriteten av alla experiment blir aldrig innovationer. De flesta tillbringar pensionen som fruktansvärda misstag som länge kan förmå sina upphovsmän att grina illa vid minnet. Ett litet fåtal spränger både laboratorier och företag i bitar. Experiment har taggiga kanter och ofta litet för breda leenden.
Jag är emot innovation. Men jag är för experiment. När våra experiment koagulerat till innovationer får vi skriva små minnesord över dem och gå vidare. Och någon lag om experiment tror jag inte vi behöver frukta. Inte heller några experimentstrategier från EUs mörka hjärta. Nej, de vill bara ha experiment som fossilerats som innovationer.
Kom så går vi och spränger nåt.
