Det känns som en uråldrig fråga, men ändå är det svårt att hitta ett svar. Vill jag köpa tryckpressarna, investera i en väl tilltagen produktionshall och en kompetent grupp journalister och någon form av postgång för att få Svenska Dagbladet i tid till morgonkaffet? Och i nästa steg, ska jag ha en egen utlandsavdelning med korrespondenter, eller bara köpa denna tjänst?

Som enda kund (intern) kan det vara svårt att rättfärdiga denna investering, och därmed blir det ett tämligen lätt beslut att välja ”prenumeration”. Jag lägger ut och betalar för användande. När jag inte får tidningen får jag ersättning (dock ej för värdet av den uteblivna upplevelsen), jag har en acceptabel upptid och jag behöver bara förhandla med min chef en gång per år för att få skriva under/förlänga ­kontraktet.

Förra veckan deltog jag vid ett seminarium där vi diskuterade gränsdragningen mellan att köpa IT som tjänst eller vara. Forskaren Håkan Enquist och en samling CIO:er från Väst-svenska organisationer diskuterade hur affärssystem kan ses som antingen byggmaterial eller handelsvaror. För leverantörerna var handelsvaran (med marginal …) den närmast föreliggande modellen, medan CIO:n antog mer av ett byggmaterialperspektiv.

En slutsats blev att gränsdragningen mellan vad som ska försörjas som tjänst och vad som ska ”ägas” i mer traditionell bemärkelse ofta är omöjlig. CIO:erna pekade mer eller mindre på magen när man frågade dem om hur de resonerade när de valde modell.
Detta behöver naturligtvis inte vara fel, men som ekonom blir jag aningen frustrerad över att vi inte har kommit längre.

Hur ska vi värdera vilken av dessa försörjningsmodeller vi ska eftersträva? Hur kommer valet att påverka oss, och vilka fördelar respektive nackdelar för det med sig?

Enligt vad forskaren hade kommit fram till var valet av modell i mycket en funktion av vilken typ av kommunikationsmönster man eftersträvade i relationen mellan kund och leverantör. I och med att värdet av tjänsten uppkommer genom samspelet mellan kund och leverantör krävs det en högre grad av återkommande avstämning, vilket kan föra med sig en högre kostnad och en bättre passform.

Kan det vara så att tjänsteförsörjningsformen, prenumerationen öppnar upp för en högre grad av beställarkompetens? Vilket i sin tur kan öppna upp för att användarna (slutkunder) involverar sig mer, och för bättre kundnöjdhet? Eller är det tvärtom? Hur det än är kan det vara läge att tänka efter.

Att blanda in huvudet ett tag och låta magen lyssna. ]

Johan Magnusson har just doktorerat i IT-styrning på
Handelshögskolan i Göteborg och är föreståndare för Centrum för Affärssystem. Krönikan var publicerad i CIO 2/2010