Filmen utspelar sig i en nära framtid eller parallell samtid. Det som skiljer är en teknik för att gå in i människors drömmar och avlyssna dem. Leonardo di Caprio spelar Dom Cobb, en informationstjuv som är duktig på att stjäla idéer men som tvingats fly från sina barn och sitt hemland.
Cobb får en chans att ställa sitt liv till rätta genom ett sista stort uppdrag. Han ska plantera idén att splittra ett industrikonglomerat i en arvtagares sinne. Och det måste ske utan att arvtagaren märker att hans sinne påverkats.
Den bärande idén i filmen är att beskriva hur drömmar, minnen, idéer och verklighet påverkar varandra. Men de fyra är olika saker och det finns regler för hur information färdas mellan dem. Filmen beskriver hur den som löser upp gränserna mellan verklighet, drömmar och fantasier på olika sätt ofta får betala ett högt pris.
En annan av filmens poänger är säkerhetsrisken i att okritiskt anta att den som utger sig för att vara en hjälpare också är det i verkligheten. Vad nu verkligheten är.
Christopher Nolan, som tidigare regisserat Batman-filmen The Dark Knight, Insomnia och Memento, har både skrivit manus och regisserat. Det brukar vara ett gott tecken för den som vill se filmer för deras idéinnehåll mer än spänning, specialeffekter och vackra skådespelare. Fast allt det andra finns också.
Att den sista James Bond-filmen inte blev av gör liksom inget. Den här filmen borde kunna bota eventuella abstinensbesvär.
Det är en mäktig film. Handlingen och idéerna i filmen påminner om de filmer som baseras på böcker SF-författaren Philip K Dick (Bladerunner, Paycheck, Minority Report och Total Recall). Det finns också likheter med filmer som Matrix, Dark City, och Event Horizon. Precis som i Matrix finns vissa scener som är så bra och idébärande att de liksom inte hänger ihop med filmen i övrigt.
Betyg, en stark fyra av fem.
