När CIO Sweden tidigare frågade partiernas it-ansvariga hur de förbereder sig inför valet svarade de bland annat att sociala medier är viktiga. Och det är naturligtvis rätt sak att säga i dessa tider.

Men vad gör de egentligen? Inte tillräckligt, hävdar Brit Stakston, kommunikationskonsulten som nyligen utkom med boken Politik 2.0.
– Jag är förvånad över att partierna inte har kastat sig över de här verktygen med liv och lust för att förnya det politiska samtalet. Det ger dem ju en så bra chans till aktiv medborgardialog, säger hon.

Uppenbarligen har många partier förstått att de borde finnas på fler ställen än den egna webbsidan. Miljöpartiet har lagt sin Facebook-sida som huvuddelen av sin egen webbplats. Moderaterna och Centern har utrustat sina valarbetare med bärbara, mobilt uppkopplingsbara datorer och iphones. För att “en stor del av valarbetet sker via Facebook och Twitter”, som Centerns it-ansvarige Håkan Granlund säger.

Men Brit Stakston har inte sett särskilt mycket genuint intresse från partiernas håll för att verkligen använda sociala medier utifrån väljarnas behov.
– De har anställt sociala medieredaktörer, men de har inte haft en lätt uppgift, de har nog mest fastnat i den interna processen om vem som är mest lämpad att yttra sig i vilken fråga.

Vad beror det här på tror du?
– Till stor handlar det nog om att det krävs nya arbetssätt. Man har ju inte bedrivit politisk kommunikation på det här sättet tidigare. Och det är ju lätt att hålla sig till det gamla, det gäller även väljarna. Jag tror att om man frågar väljare om de vill att politiker ska använda sociala medier skulle nog många svara nej av rädsla för att de skulle tränga sig på.
– Det är en läroprocess, helt enkelt.

Men är det inte svårt att besvara politiska frågor så kortfattat som ofta krävs på Facebook eller Twitter?
– Visst, politik är komplext. Men man behöver ju inte ge uttömmande svar direkt, utan kan göda diskussionen, lotsa vidare och följa upp med feedback.