Precis hemkommen från vårdkonferensen Vitalis i Göteborg funderar jag på vad som egentligen hände. Jag talade själv om relationen mellan upphandling och verksamhetsförändring – i vilken ordning man skulle tänka sig dessa för verksamhetsstödjande it – och utgick från att vården hade mycket att lära från privata aktörer och vice versa. Forskningen är skral, men jag fann i all fall att man nu börjar snegla på ambitionen att låta relationsdjupet bli möjligt i upphandlingar.

I en annan presentation kring statens senaste utvärdering av detta (SOU 2010:56) lyftes begrepp som ”innovationsfrämjande” upphandling upp av utredaren själv, som en möjlig väg för att få en ny palett av relationsinstrument (min tolkning) inom offentlig upphandling. Det som beskrevs var en utveckling där man, efter att ha sneglat på privat sektor, nu var redo att se över möjligheterna mellan mer ”partnerskapslika” relationer, där upphandlingsobjektet kanske inte nödvändigtvis var på förhand utvecklat.

Först hade jag mycket svårt att förlika mig med denna bild av upphandling, med min bakgrund inom privat upphandling av affärssystem, med upphandlingskonsulter och formaliserade anbudsförfaranden. Utan att gå händelserna i förväg såg jag en utveckling i motsatt riktning inom privat sektor: att it mer och mer blir en stapelvara att köpas in på löpande band till dagspris och utan vidare anpassning annat än i kombinationen av tjänster.

Det slog mig då att jag verkligen är ett sorgligt exempel på analytiker. Att jag inte kunde hålla bilden av marknadsmässiga paradoxer i huvudet, utan var tvungen att fånga allt i unika lådor. Men det jag fick höra om hur LOU eventuellt skulle utvecklas innehöll så mycket mer som jag inte kunde kategorisera enkelt och snabbt – och därmed var min första mentala genväg att avfärda det som dumheter.

Jag kom fram till att de flesta antagligen reagerade likadant på min egen dragning. De hörde vad jag sade, men avfärdade det för att det inte till fullo passade in i hur de ser på utvecklingen inom sin unika bransch.

Så jag var tvungen att ge mig själv en liten smäll på fingrarna. Inte låta min hjärna ta genvägen och börja leta efter nödutgången så fort någon beskrev en verklighet som jag inte till fullo accepterade.

Jag hoppas bara att mina åhörare inte var lika begränsade som jag, utan att de såg parallellerna, den parallella logiken snarare än Logiken – och gick därifrån med inspiration om vad som kan vara nästa steg för dem.

Johan Magnusson är föreståndare för Centrum för Affärssystem vid Handelshögskolan på Göteborgs Universitet. Varje månad delar han med sig av sin visdom kring CIO-frågor i CIO Sweden.