Minns ni läkaren i tv-serien Riket II – han som odlar cancer­celler i sin egen kropp i forskningssyfte? Som avslutning på sina fullsatta föreläsningar lyfter han höger pekfinger upp mot taket och utbrister högaktningsfullt: ”Vetenskapen”.

Motsvarigheten för CIO:n är att detta höjda finger (pekfinger, oftast …) ackompanjeras av ett lika högaktningsfullt ”Värdeskapande”. Och för mig som forskare har detta finger alltid varit en smula oroväckande – det är så oklart hur mätning ska ske, att det riskerar att bli mest en tom gest.

Jakten på värdeskapande, eller rättare sagt på värdeskapandets spår i redovisningen, har kantats av modeller som Peng och TVO. Man försöker klä i siffror och synliggöra syftet med de enorma resurser vi plöjer ner i it-kontot. Modellerna har antingen fokuserat på kostnadssidan eller på en förväntad nytta – men ingen har ännu (vad jag vet) lyckats koppla ihop värdet och kostnaden på ett övertygande sätt.

Dock! För inte så länge sedan sprang jag och mina kollegor på en modell som vi tror kan göra mycket för denna sammankoppling. Value Creation Model, som den heter, skapades av forskare vid Babson University College i USA under tidigt 2000-tal men har ännu inte riktigt slagit igenom. Ett sällsamt fynd som gör oss akademiker väldigt uppspelta!

Modellen kopplar samman djuplodande analys av vad kunden (intern eller extern) betalar för med vilka kostnader som bidrar till att leverera detta värde. En aktivitetsbaserad kostnadsanalys skapar underlag för en mycket givande strategisk kostnadsdialog, och man kan se vilka kostnader som egentligen är relevanta för inte det vi tror oss leverera, utan det som kunden faktiskt betalar för.

Hittills har modellen mest används i tillverkande industri, men jag tror den kan vara ett fantastiskt instrument för interna tjänsteleverantörer som it-avdelning och CIO. Under året som kommer ska vi genomföra några studier kring detta, och jag ser fram emot att återkomma med resultat.

Så tillbaka till värdeskapandets finger. Som sagt, mycket av det vi gör idag är otillräckligt förankrat i faktisk mätning, och fingret blir därmed symboliskt. Vilket påminner mig om den zenbuddistiska berättelse som jag misstänker har inspirerat Lars von Trier när han hittade på sin tv-läkare.

Det handlar om en zenmästare som lyfter pekfingret varje gång han talar sanning. Han har en adept som följer honom, år ut och år in, och tar efter sin mästare i jakten på upplysning. Men inget händer. Så till sist konfronterar han sin mästare: Nu har han talat sanning med fingret höjt i åratal men ännu inte fått avkastning, så att säga.
Mästaren funderar ett slag, och klipper hastigt och lustigt av honom fingret. ”Så. Nu ska det nog gå bättre!”

Ibland sitter helt enkelt fingret i vägen.

Johan Magnusson är föreståndare för Centrum för Affärssystem vid Handelshögskolan på Göteborgs Universitet. Varje månad delar han med sig av sin visdom kring CIO-frågor i CIO Sweden.