Johan Magnusson är föreståndare för Centrum för Affärssystem vid Handelshögskolan på Göteborgs Universitet.Få har undgått att se ett veritabelt skuldberg vältas över Grekland. Efter decennier av illa skötta finanser, vidlyftiga friheter och tveksam skatteetik rasade till slut berget och det blev dags att börja betala notan. En fruktansvärd mänsklig katastrof, oavsett hur cynisk man än gör sig i frågan.

På samma sätt upplever jag att it rört sig under senare år. Man har fokuserat sin klassresa på att bli en innovationspartner, att finnas med i styrelser och att rapportera till VD.

Man har strävat efter att bli en strategisk resurs för organisationen, ständigt under bilan av en snabbt rörlig teknologi och ett stadigt ökande kostnadsfokus.

På så sätt har man tvingats fatta beslut som till syvende och sist lett till en hög grad av teknikskuld: en situation där framtida beslut är kraftigt begränsade av tidigare.

När jag talar runt med CIO:er kring detta så är det spännande att se hur deras ögon lyser upp när jag frågar dem vad de skulle göra om de INTE hade en skuld att förhålla sig till.

Om de inte var begränsade av tidigare fattade beslut och fick total frihet att bygga upp miljö och styrning. Att få ett vitt papper (och en in-blanco check…).

Det som uppkommer då är en perfekt passform mellan tekniska förutsättningar och verksamhetsmässiga förväntningar. En perfekt passform mellan verksamhetens strategiska målsättningar och den operativa verkligheten. Som dröm var den vacker att få…

Så, min fråga blir då: när kommer uppvaknandet för it? När tvingas vi reglera våra skulder? När tippar skuldberget över oss?

Man skulle kunna argumentera för att till exempel införandet av ett nytt affärssystem skulle kunna vara ett ypperligt tillfälle att reglera skulden. Eller en massiv utkontraktering.

Ur ett perspektiv kan vi se dessa två typer av satsningar som skuldsanering, men efter att ha följt detta under ett decennium så är jag aningen tveksam till om det egentligen reglerar skulden.

Överfört på objektet för min inledande liknelse skulle detta mer kunna jämföras med nödlån utan krav på sanering av finanserna. Nya medel skjuts till verksamheten, ny luft under vingarna och nytt förtroende.

Mer och mer börjar jag i hemlighet (och med ett påtagligt dåligt samvete) längta efter ett fundamentalt driftstopp. En väckarklocka av rang, ett Y2K 2.0 som sänder svallvågor genom världen. En kris för en ny ordning. Du sköna, nya värld!

Men samtidigt förstår jag hur absurd denna längtan är. Den mänskliga katastrof som följer skulle vara både avsevärd och fruktansvärd.

Vad återstår då att längta efter? Jag tror att vägen fram går via bättre räkenskaper. Om problemet med världsekonomin är värderingsrelaterad, så handlar det om att få till en bättre redovisning. En redovisning som kan värdera kostnaden av den skuld vi nu skjuter framför oss innan den riskerar att falla över oss.

Ur detta skulle metoder för att arbeta med långsiktig amortering av skulder, kanske till och med krav på amorteringar i dessa tider av amorteringsfria lån.

Som det ser ut nu utgår vi från antagandet att värdetillväxten kommer att äta upp räntekostnaden av vår teknikskuld, och jag är rädd för att vi snart kommer att finna oss i ett läge där vi behöver omvärdera detta antagande.