Chauffören Manju tråcklar fram vår taxi genom Bangalores täta morgontrafik. Vi passerar stora, moderna shopping-gallerior, dammiga sidogator och försäljare som kränger kokosnötter längs vägkanten. På busshållplatserna väntar långa rader av pendlare tåligt på att ta sig till jobbet. Bilar, bussar, mopeder och auto-rickshaws far kors och tvärs över körbanan. I Bangalores trafikkaos gäller inga körfiler.
Palmer och lövträd är överallt insprängda i gatubilden. ”Parkernas stad”, brukade Bangalore kallas. Nu är den brokiga sydindiska mångmiljonstaden mer känd som Indiens it-huvudstad.
För femton-tjugo år sedan bodde drygt en miljon människor i Bangalore. Nu trängs här nästan lika många som i hela Sverige. Och trots att vägbyggen tycks pågå snart sagt överallt, släpar infrastrukturen obönhörligt efter.
Efter en timmes färd genom gatukakafonin är vi framme vid Capgeminis kontor. Det ligger i en modern kontorsbyggnad i Eco Space Business Park – ett inhägnat kontorsområde där gräsmattorna är gröna, byggnaderna välhållna och vägar och trottoarer fria från hål. Skyltarna skvallrar om grannarna: namn som Accenture, Bosch, HP och Wipro flimrar förbi.
Säkerhetsvakter skyddar området, men vår bil är förhandsregistrerad och får passera. I receptionen blir vi fotograferade och får visa upp vår kamera. Efter incheckningsprocessen blir vi hänvisade till ett mötesrum, och strax dyker pr-ansvariga Merrin Netto John upp.
– Jag flög hit från Mumbai tidigt i morse för att vara med på intervjuerna. Så viktigt är det för oss att skydda våra kunders information! säger Merrin Netto John.
Orden sägs för att stämma reporterns protester i bäck när beskedet kommer: Vi får inte fotografera i de lokaler där it-konsulterna sitter. Fotograferingen får ske hos hr-avdelningen istället, där lokalerna ser likadana ut. SLA:er förbjuder Capgemini att avslöja kundens namn – och loggan sitter överallt i konsulternas arbetslokaler, förklarar Merrin Netto John.
– Vi sätter upp stora skyltar för att våra konsulter ska leva med det varumärke de jobbar med. De ska förstå och känna kundens varumärke.
Kunden är i detta fall ett stort svenskt detaljhandelsföretag. Totalt jobbar 600 personer i projektet. 270 av dessa har sin bas i Bangalore, och omkring 50 av dem befinner sig i Sverige. Konsulterna reser 8–9 månader i stöten och är sedan hemma ett par månader innan de åker igen.
Teamet har jobbat med sin svenska kund i två år, men flera av dem har jobbat med svenskar längre än så.
Hur är svenskar att jobba med?
– Jämför man med Storbritannien är svenskarna mer förstående. Och inte lika krävande, säger service-delivery-managern Madhusudhan Amireddi.
Han och sju kollegor har gjort oss sällskap i mötesrummet för att prata om kultur, kunder och vardagsliv i Bangalore. Alla har de besökt Sverige – vissa av dem mer än en gång.
– En kund är en kund, oavsett varifrån han kommer, resonerar hans kollega Srikanth Aripirala. Skillnaderna beror mer på vilken mognad det finns hos kunden när det gäller outsourcing. Men visst, svenskar är mer för att samarbeta.
Är det bra?
– Det gör livet lättare för oss! svarar Srikanth.
– Svenskarna förstår vår situation mer, fyller Madhusudhan Amireddi i. Kunder från andra länder har oftare attityden att ”Jag struntar i hur du gör det, jag vill bara att du får det gjort”.
– Svenskar är vänliga, lätta att ta kontakt med och att prata med. Hierarkierna är inte lika starka. Svenskar är vänliga oavsett vilken position en person har, säger technical lead Sugandh Mallesh.
– Det bästa med Sverige är fikat! säger Srikanth Aripirala, och får en skrattsalva till svar från de indiska kollegorna.
– Det är mer informellt på fikat. Det gör att vi kan vara mer transparenta kring de frågor och problem som finns, fortsätter han.
En annan svensk vana som teamet uppskattar är after work.
– Här har vi middagar ibland, men inte alls lika ofta som det är after work i Sverige. Det är ett bra sätt att umgås och lära känna de andra i teamet, säger Sugandh Mallesh.
Finns det något ni inte gillar med svenskar?
Det blir tyst en stund. Sedan svarar Sugandh Mallesh:
– En sak jag märkt är att svenskar inte är så vänliga innan man lärt känna dem. Men när man börjat lära känna dem blir de mer öppna, säger han.
– Man måste förtjäna deras förtroende, säger Srikanth Aripirala.
Hur funkar kommunikationen?
– Det är lättare att förstå en svensk än en amerikan! säger seniorutvecklaren Sumit Kumar Katre.
– Artikuleringen är det inga problem med, säger Srikanth Aripirala. De tekniska specifikationerna kan vara en utmaning, men det beror mer på mognaden hos kunden än på nationalitet.
– Men när det gäller det tekniska har vi standardiserade mallar för allt vi gör, säger Sumit Kumar Katre.
– Vi följer en process, vilket gör det lätt att jobba globalt. Det förenklar livet, säger Pramod Gururaj.
– Vi är vana vid att jobba internationellt, fortsätter Srikanth Aripirala.
– Sen hjälper det mycket att vi får utbildning i hur man beter sig i olika kulturer, tillägger Sumit Kumar Katre. Vi får lära oss vilka ord vi ska använda och vad olika ord betyder i olika länder. Och hur man ska bete sig.
Vad behövde ni lära er för att jobba med svenskar?
– Ett exempel är att när man åker rulltrappa i Sverige måste man stå på en sida hela tiden, säger Madhusudhan Amireddi.
– Och ska du gå får du gå på andra sidan, fyller Srikanth Aripirala i.
– Sånt beteende har vi inte här i Indien! säger Madhusudhan Amireddi. Vi håller heller inte upp dörren för varandra. Men det vore oförskämt att inte hålla upp dörren i Sverige.
Svenskarna då – anpassar sig de till er?
– Ja, det tycker jag. Ett exempel är att vi spelade cricket istället för fotboll på en aktivitet när de var här på besök. Svenskarna spelade bra! säger Sumit Kumar Katre.
Sugandh Mallesh håller dock inte riktigt med om svenskarnas anpassningsförmåga.
– De flesta har inte varit i Indien, däremot kanske i Thailand. Jag tror inte att de förstår vår kultur. De behöver komma hit för att förstå, det är väldigt annorlunda här. Som det är idag förstår vi nog inte varandra så bra som vi vill tro. Jag tänker både på arbetskultur, hur teamen är organiserade, hur leveranserna sker och hur processerna funkar.
”Ett av Indiens mest välbetalda jobb”
Pramod Chandrashekaraiah är seniorutvecklare och har jobbat på Capgemini i sju år. Han valde en karriär inom it eftersom det är en växande bransch i Indien.
– Jag vill jobba med den senaste tekniken för att skapa nya lösningar. Om fem år ser jag mig själv jobba som någon slags teknisk arkitekt, säger han.
Hur är det att jobba i den indiska it-branschen?
– Det är bra, jag får nya utmaningar och lär mig nya saker varje dag, både vad gäller kommunikation och teknik.
Vad upplever du att jobbet har för status här?
– Det är ett av de mest välbetalda jobben i Indien, säger han.
Pramod är född och uppvuxen i Bangalore,och bor med sin fru, sin son på 18 månader – och sina föräldrar. Frun är hemmafru och tar hand om sonen med stöd av svärföräldrarna.
Den indiska traditionen bjuder att sönerna bor kvar hemma, och att kvinnor när de gifter sig flyttar hem till mannens familj. Majoriteten indier lever på det sättet, i storfamilj. Men i takt med att den utbildade medelklassen blir mer rörlig, förändras mönstren.
Kollegan Selvapriya Nachimuthu är ett exempel på detta. Hon och maken bor själva med sin treåriga dotter. För två och ett halvt år sedan flyttade hon hem till Indien efter fem år i USA. Ursprungligen kommer hon från en liten by i granndelstaten Tamil Nadu och har ingen släkt i Bangalore. Dottern går i förskolan mellan halv tio och halv sju varje dag.
Selvapriya Nachimuthu är lösningsarkitekt och har jobbat på Capgemini i ett år. Liksom Pramod Chandrashekaraiah vill hon hellre jobba med teknik än ledarskap. Hennes närmaste mål är att designa något från grunden.
– Det ska bli min nästa utmaning. Att få vara med från början och utveckla en applikation från scratch, säger hon.
I framtiden överväger hon att bli entreprenör.
– Jag har en idé som jag vill utveckla. Jag vill också jobba mindre – jobba smart, men färre timmar. Så att jag har tid att stötta min dotter när hon börjar skolan. I Indien behöver man som förälder hjälpa sina barn genom utbildningen, säger Selvapriya Nachimuthu.
Hennes föräldrar blev glada när hon utbildade sig till ingenjör, som är bland det mest prestigefyllda man kan läsa till i Indien.
– I dag är unga mycket mer intresserade av att plugga till ingenjör än för 10–15 år sedan. De ser att andra som läst it-teknik har bra jobb och karriärer. De kan få en uppfattning om vad industrin handlar om. I en liten ort, som där jag växte upp, där vet man inte det.
