Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av nåd giver är evigt liv, i Kristus Jesus, vår Herre. 

Ja, lite bibelord livar alltid upp stämningen – här Romarbrevet 6:23.

Så, varför det?

Jo, jag känner att vi återigen behöver tala om skuld. Och vad passar då bättre än att inleda med en koppling till detta mystiska rating­institut ...

Som jag tidigare lyft fram i de här spalterna finns det för tillfället en ambition att operationalisera och mäta det som tidigare uppmärksammats som teknikskuld. Tanken bakom begreppet är att CIO:n sitter fast i ett läge av beslutsinlåsning, där tidigare beslut begränsar nu­varande beslutsutrymme. Det kan röra sig om inves­te­rings­utrymmen, om krav på avkastning eller om en ovilja att frångå tidigare strate­giska beslut.

Centralt ligger ett antagande om att vi behöver balansera skuldnivån, och för att kunna balansera den måste vi först vara medvetna om den. Här talar vi med andra ord om att skapa förutsättningar för att mäta teknikskuld. Som professor Sinan Aral på New York University uttryckte det: ”Revolutioner inom vetenskapen föregås ofta av revolutioner i mätning”. Pretentiöst och härligt, inte sant?

Jag och mina kolleger på Centrum för Affärssystem håller nu som bäst på med fyra fallstudier, där vi ska mäta hur tidigare investeringsbeslut påverkat graden av teknikskuld. Hur de påverkat kompetenskoncentra­tionen, anseendet, styrningen och infrastrukturen. Ambitionen är att vi ska kunna leverera en utvärderad metodik för att mäta teknikskuld, med siktet inställt på två tillämpnings­områden.

Dels kan det stötta it-revision med ett nytt perspektiv – en förklarande och prediktiv modell för att styra fram­tida beslutsinlåsningar genom att inventera nuvarande skuldläge. Dels kan det användas för att visualisera hur föreliggande investeringar kommer att slå på framtida beslutsinlåsning.

Från tidigare erfarenheter på kostnadskalkyleringens område vet vi att majoriteten av framtida kostnader låses upp tidigt i ett projekt. Genom att även synliggöra skuldsidan av detta – det vill säga själva konsekvensen av inlåsningen – hoppas vi på ett bidrag till bland annat business case-metodiken.

Första steget är redan taget. Vi har en i grunden otestad teori. Nu väntar synliggörandet av syndens lön. Den tidigare, den nuvarande och den framtida. För att väcka uppmärksamhet skulle vi kunna måla upp det hela som en tavla av Hieronymus Bosch, men verkligheten är inte fullt så dramatisk. Det handlar om en något mörkare ton i Claude Monets näckrosor.

När jag talar med folk om teknikskuld finner jag ibland att just själva begreppet ”skuld” kan vara avskräckande. Man kopplar ihop det med skuldsanering och bristande kontroll. Det kan vara kopplat till tidigare synder, och att man nu inväntar just syndens lön.

Men ur mitt perspektiv är skuldbegreppet snarare ett befrielsens evangelium, för att återigen knyta an till vårt religiösa undertema. Som den tyske teologen Meister Eckhart skulle säga: Demonerna som sliter dig i stycken i skärselden arbetar för att befria dig, inte straffa dig. 
Som jag själv skulle formulera det: Teknikskuld är ett naturligt tillstånd, något vi måste acceptera.