En smärre storm har blåst upp kring en av de mest inflytelserika tankeströmmarna på senare år. Kritiken finns sammanfattad i en artikel i The New Yorker skriven av Jill Lepore. Artikeln heter ”The Disruption Machine” och vänder sig mot det vi brukar kalla ”disruptiv innovation”.

När vi pratar om disruptiv innovation menar vi att ett något nytt dyker upp, ofta radikalt billigare, tar över en hel bransch, och sätter nya spelregler. Ett vanligt exempel är Toyotas intrång på den amerikanska bilmarknaden, eller varför inte alla de bolag som automatiserar tjänster som resebokning, taxibokning, hotellbokning och så vidare. Effekten är naturligtvis förödande för de etablerade aktörerna, som får se sin affär försvinna som över en natt.

Tankarna kring disruptiv innovation sträcker sig bakåt till den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter (1883–1950), men fångades upp och stadfästes som en ny teori av Harvardforskaren Clayton Christensen i ett doktorandarbete i början på 1990-talet.

Få teoribildningar har fått ett sådant genomslag. Ur ett perspektiv har det bidragit till att lyfta upp innovation på agendan. Ur ett annat perspektiv har den använts för att stödja företag och organisationer i deras arbete med att komma in på en marknad där just disruptionskrafterna antas vara starka.

Och det är här kritiken kommer in. Jill Lepore har gått igenom det arbete som underbygger Christensens disruptionsteori, och finner att det hela är högst tvivelaktigt. De fallstudier som ingår i underlaget för teorin är valda för att validera, inte falsifiera. Man har, med andra ord, valt ut de exempel som stödjer teorin och undvikit dem som inte stödjer den. Vidare består underlaget av mindre ”hårda fakta” än vad man skulle önska sig. Slut­satsen blir att disruptionsteorin brister i vad man kallar vetenskaplig rigorositet, varvid dess tro­värdighet faller.

Till detta läggs en utvärdering av hur bra teorin har lyckats förutsäga framtiden. En radda misslyckade spådomar från Christensen lyfts upp, som att Apple skulle misslyckas med sin Iphone-satsning (än så länge har det inte slagit in, i alla fall), samt den usla utvecklingen för en fond som sattes upp baserat på teorins förmåga att förutspå vinnare.

Jag har mina egna farhågor kring denna typ av tankebildning, som dock rör sig i utkanten av Lepores kritik. Jag ser teoribildningar (som disruptiv innovation) som vattendelare, som för med sig en rad nya antaganden som snabbt får över­taget över tidigare rådande antaganden. Dessa nya antaganden går snabbt från obeprövade hugskott till att ses som integrerade sanningar.

Både akademi och press bidrar till att under­blåsa detta. Inom akademin lyfter vi relativt okritiskt in det i vår utbildning, och studenter skickas ut med föreställningen att disruption är naturligt förekommande. 
Ur detta kommer en risk för historielöshet, en känsla av att det bara är att skjuta från höften och se vad som händer. Den största risken är att inte skjuta. Bättre fela än vela.

Lepores kritik väger tungt i en tid då vi behöver tänka noga på vilka underliggande antaganden vi har och för vidare. Den franske dystopen Celine sammanfattade detta på ett träffande sätt: ”Det högsta en människa kan uppnå är att veta vad som styr henne”. För vad händer när våra antaganden är felaktiga?