Vad händer när våra valmöjligheter överskuggar vår valförmåga? När kombinationen av erbjudanden från marknaden är så stor att inte ens den mest in­satta av oss klarar av att göra ett informerat val?

På en konferens om affärssystem i Stockholm ny­ligen fick jag chansen att återknyta kontakten med en av de personer som betytt mest för mig tanke­mässigt. Det blev ett långt samtal om valmöjligheter, existentiell ångest – och glass. Allt inramat i hur tekniken, verksamheten och den heliga styrningen förändrats under senare tid.

Med stora valmöjligheter kommer stegrade kostnader. Kostnader förknippade med informations­inhämtning, analys och beslut skjuter i höjden. Samtidigt sticker även koordinationskostnaderna iväg – i alla fall om vi med alla våra val försöker upp­fylla någon form av högre nytta, där sammansättningen av våra val ska bilda någon sorts helhet.

För den som följer teknikutvecklingen är det lätt att se guldkanterna. Radikalt minskade styckepris på in­tegrationer, en ökad standardisering av såväl tekniska artefakter som integ­rationer, och allt större interoperabilitet (dels för att vi har färre olika plattformar, dels tack vare bättre förståelse för sam­verkansbehov) – allt pekar åt samma håll. Lägg härtill att våra val får mindre inlåsnings­effekter, och vi har en grund för enorma möjligheter utan negativa konsekvenser.

Det hela ser enkom positivt ut.

Men det ligger en hund begraven – åtminstone är det svårt att inte misstänka det. Min samtalspartner på konferensen beskrev denna hund träffsäkert som ”Ben & Jerry-samhället”. Jag ska försöka samman­fatta det på bästa sätt.

Glasstillverkaren ifråga har valt att lämna den tra­ditionella paketeringen av glass i enkla smaker till förmån för en bred och ständigt växande uppsjö av inspirerade varianter och sammansättningar. Borta är vanilj och jordgubb – istället har vi en 
turbulent och föränderlig flora av specialsmaker, designade för att möta konsumenternas behov av agilitet och flexibilitet.

För oss som växt upp med en bild av glass pake­terad enligt en av Gud given ordning ställer detta saker och ting på ända. När säsongen åter infinner sig har allt för­ändrats, och det finns ingen ledstång att hålla sig i. Det går att se spår av grund­smakerna– men sam­tidigt är allt nytt. Så hur ska vi klara av att navi­gera i detta universum av enorma möjligheter, när det vi egentligen ville ha inte längre finns?

För att göra det hela ännu svårare fungerar dagens CIO ofta som en företagsintern återför­säljare och ompake­terare av mark­nadens erbjudanden. Ska vi fortsätta med det – fortsätta försöka paketera vanilj till våra interna använ­dare – eller ska vi försöka öppna för att skjuta över ansvaret att välja, inåt i organisa­tionen? Ska vi öppna dammluckorna och bjuda in ett sammelsurium av valmöjligheter in i verksamheten – eller ska vi, som vi gjort med viss framgång så länge, hålla verklig­heten stången, och fortsätta översätta mellan tillgång och efterfrågan?

När jag gick från konferensen hade tankarna på glass övergått i existentiell ångest. En ångest som inte kunde lindras ens av den Puckstång Vanilj jag slentrianmässigt inhandlade i närmsta kiosk.