I dessa tider då såväl personliga som ledningsrelaterade beslut genomlyses av nya beslutsstöd kan det vara värt att fundera på hållbarheten i de modeller som byggs in. Dessa modeller, ofta byggda på teorier från forskningens värld, vilar naturligtvis på antaganden som upp­visar olika grader av passform gentemot verkligheten över åren. Nyttan av en modell är beroende av just denna passform – en passform vi har all orsak att ifrågasätta med jämna mellanrum.

Vetenskapshistorien är full av gamla sanningar som vi nu för länge sedan har avskrivit. Både Darwin och Tesla var övertygade om att de bodde på en evigt expanderande planet . Einstein trodde länge att han bodde i ett statiskt universum, som inte expanderar. Och Darwins son George trodde att det ständigt ökande avståndet mellan jorden och månen berodde på ebb och flod. Det är bara några exempel som vi idag skakar av oss som felaktiga.

Även på det ekonomiska området ser vi liknande förändringar, från det som tidigare ansågs som sanning till det som gäller för sanning idag. Om vi till 
exempel tittar på de antaganden som är inbyggda i det balanserade styrkortet ser vi en direkt relation mellan kundnöjdhet och finansiell prestation.

Inom vetenskapen är man självfallet medveten om detta. Man har till och med lyft upp sådan medvetenhet till norm för vad som ska utmärka god vetenskap – att man bygger vidare på det gamla genom att ifrågasätta det, försöka motbevisa sanningar från förr. Detta resulterar i en sorts självreglering och kvalitetssäkring, som står bakom många av de mest tongivande bidragen under de senaste årtiondena.

Problemet, som jag ser det, uppstår när vi tillämpar modeller som har blivit särkopplade från sin ursprungliga omgivning. När modeller tas från ett sammanhang (där de kan ha visat sig värdefulla) och tillämpas brett och över tid. Detta kan vi till exempel se i kritiken mot disruptionsteorin, som jag skrev om i CIO Sweden 5/2014: den kan passa bra i en viss typ av sammanhang, men som generell teori faller den platt.

Och det här problemet ser vi när företag tillämpar modeller med antaganden som förändrats markant. Det kan vara antaganden om konkurrensläge, marknadsstorlek, marknadsandel och särskilt intressant kanske aktiv affärsmodell. Mo­deller som är lämpliga för att stödja beslut i en tjänsteproducerande verksamhet kan vara olämpliga för en verksamhet som istället producerar varor.

I takt med att kvantitativ analys av stora data tar större och större plats är detta något som jag starkt känner att vi behöver ta höjd för. Vi måste granska de bakomliggande antagandena så långt det är kostnadseffektivt.

När det begav sig var Sverige en ledande nation inom frenologin. En vetenskap som gick ut på att härleda människans egenskaper utifrån huvudets form. Som vi alla vet var denna teori inte bara helt felaktig – den var också instrumentell för några av de värsta övergrepp historien skådat.

När jag ser hur vi idag letar efter indikatorer, hur vi arbetar med nyckeltal, går tanken ofta tillbaka till detta exempel.

Kan det vara så att de antagna samband vi ar­betar med är direkt fel? Tänk om vi har fel?