Mathias Rosengren

Mathias Rosengren har tidigare haft roller som it-chef och stabschef på Svenska Filminstitutet. I februari i år blev han chef för Filmarvet, den avdelning på Filminstitutet som ska digitalisera den svenska filmskatten och se till att filmerna bevaras för framtiden.

Kommer du ursprungligen från film- eller it-sidan?

– Jag har en bakgrund inom båda. Jag var enormt filmintresserad när jag växte upp, och när jag var arton började jag jobba på SVT:s långfilmsgrupp. Under 90-talet jobbade jag på filmfestivaler, på TV1000 och på MTG. Sedan tog jag en paus och läste systemvetarprogrammet, och när jag var klar med det började jag jobba med webben på Filminstitutet.

– Sedan har jag fortsatt att jobba här, primärt med it. I min nya tjänst får jag möjlighet att kombinera mina båda intressen och sluta cirkeln, så det är ett riktigt drömjobb, säger han.

Svenska Filminstutet sparar kopior av alla svenska filmer som fått statlig finansiering. Är tanken att alla dessa filmer ska digitaliseras?

– Vi har nästan all svensk biografvisad film. Det rör sig om cirka 2 600 långfilmer och 6 000 kortfilmer, och vi vill förstås digitalisera allt. Men det är en ganska kostnadskrävande verksamhet. Det anslag vi fått nu sträcker sig till 2018 och vår förhoppning är att vi ska hinna med 500 av de här titlarna till dess.

Vilka är de största utmaningarna?

– Det händer allt möjligt med gamla filmmaterial. Fram till 1940-talet gjordes film på nitrat. Det är ett material som kan explodera och börja brinna om man inte hanterar det rätt, dessutom kan det krympa. Men även efter det att nitratfilmen togs ur bruk använde man material som är känsligt, som kan blekna eller få en ”vinägereffekt”. Det kan uppstå alla möjliga skador på materialet. Det måste man reparera innan man kan köra det i en skanner.

– Därefter måste man bearbeta materialet och sätta rätt ljus och kontrast. Men samtidigt får man inte göra för mycket. Om filmen gjordes 1906 ska det ju inte se ut som den var filmad 2015. Man måste försöka förstå hur filmen såg ut och lät när den hade premiär, och försöka återskapa den så som den såg ut vid det första visningstillfället. När man gjort det arkiverar vi den och gör en biografvisningsbar version av filmen. Hela det här förloppet kräver specialistkompetenser av olika slag.

Vad blir det för kvalitet på den digitala filmen?
 
– Ambitionen är att efterlikna det analoga utgångsmaterialet, så den digitala kvaliteten kan variera mellan 2K och 4K.

Hur många är ni som jobbar med det här?

– Vi är nio personer som jobbar bara med det där. Vi gör hela kedjan från reparationer av det analoga materialet via skanning till bearbetning, ljussättning och sammanfogning av materialet till ett nytt visningsbart material.

Hur bestämmer ni vilka filmer som ska digitaliseras?

– Vi har olika redaktionsråd som tittar på film utifrån olika perspektiv. Man tittar på olika decennier, på barnfilm, på dokumentärfilm, på mångfald. Man får ju göra ett urval baserat på olika kriterier. Man kan inte börja med den första filmen och jobba sig framåt, utan man får prioritera utifrån olika perspektiv.

Har inget varit digitaliserat tidigare?

– Inte filmer. Däremot har vi under flera år digitaliserat stillbilder, affischer och trycksaker. Men digitalisering av film är betydligt mer komplicerat och resurskrävande. Det är därför vi fått särskilt anslag för att påbörja den här digitaliseringen i större skala.

Hur ska medborgarna få tillgång till filmerna?

– Tanken med att digitalisera filmerna är ju att kunna tillgängliggöra dem, men tyvärr äger vi inte de filmer som finns i vårt arkiv. De är deponerade där av olika rättighetsinnehavare, som bestämmer var och hur filmerna ska visas. Vi försöker dock få till stånd en biografdistribution för filmerna till att börja med. Många av de här filmerna har ju inte visats på biograf sedan de gick på bio – kanske på 1930-talet.

– Vår andra förhoppning är att rättighetsinnehavarna ska se att det finns nya möjligheter med de digitaliserade filmerna, till exempel att ge ut dem på dvd eller visa dem på TV. På så sätt når de ju också ut till medborgarna.
 
Det ni kommer att digitalisera fram till 2018 är ju bara en bråkdel av filmerna, vad händer med resten?

– Om de inte digitaliseras kommer de på sikt endast att kunna ses på Filminstitutets biografer i Filmhuset, så vår förhoppning är ju att det här projektet ska fortsätta även efter 2018. Men vi är statligt finansierade så det är det allmänna, i form av Regering och Riksdag, som får bestämma om vi ska fortsätta. Det tror och hoppas jag att man vill!