Ett av de mest centrala antagandena i skandinavisk design av it har varit användarinvolvering. Vi har kallat detta ”deltagande design”, och det är en modell som har tjänat oss väl i många år. Samtidigt är det en modell som ställer höga krav på designprocessen, och enligt vissa, en modell som spelat ut sin roll.

Argumenten bakom vilar på två pelare. För det första har tekniken utvecklats mot mer och mer standardisering. Vi har pressat fram denna utveckling genom ökade krav på interoperabilitet i tider då tekniska standarder inte var globala, och där stora utvecklingssteg var nödvändiga för att modernisera vår infrastruktur. Den andra pelaren rör kraven på kontinuerlig förändring, där cyklerna och livstiden för tekniken blir kortare och kortare. I och med detta blir involveringen av användarna styvmoderligt behandlad i jakten på snabba lösningar.

Inom offentlig sektor är involveringen av (slut)användare en explicit målsättning, men samtidigt visar Ekonomistyrningsverkets undersökningar på att få myndigheter, kommuner och landsting verkligen lyckas uppnå det.

Läs också: Nordea dumpar sina gamla system – så ser planen ut

För den som följt diskussionen kring hur vi styr it de senaste tjugo åren torde det vara uppenbart att vi sedan länge tappat kontakten med användaren. Vi har istället isolerat oss i industrialiserade design-processer och fokuserat på den inre effektiviteten i varje projekt. Användarens rop efter bättre system, bättre lösningar och bättre teknik ser vi som barns tjat efter godis i matvarubutiken.

Vi har byggt strukturer som skyddar verkstaden från användarna som vi kallar kunder. Deras enda alternativ för att få sina behov tillgodosedda har varit att kringgå strukturer, och i och med detta bidra till ökad innovation med en tydlig riskpremie.

MIT-professorn Eric Von Hippel har länge försökt stötta oss i hur vi borde se på användaren som innovatör – att vi inte kan isolera oss från användaren och förlita oss på att all innovation sker via leverantörer. I en spännande radiointervju beskriver han hur vi kan decentralisera innovation.

Så i tider där vi mer och mer får upp ögonen för vikten av innovation, och vikten av att faktiskt styra mot innovation och inte bara effektivitet, blir det viktigt att gå försiktigt fram. Alla försök att höja innovationskraften behöver på ett trovärdigt sätt ta ställning till hur användaren involveras. Ska vi till exempel isolera innovation till en ny form av digital FoU-funktion? Ska vi bygga innovationshubbar och säkerställa höjden i våra innovationer genom rekrytering och industriella samarbeten?

Läs också: Småföretag skeptiska till digitala verktyg – ”överraskande och oroande”

Alla strukturella insatser kommer att på samma gång möjliggöra och begränsa vårt arbete. De som lyckas med detta konststycke kommer att vara organisationer som bygger strukturer som uppvisar en öppenhet mot användaren. Den stående frågan för mig blir hur vi som digitaliseringsagenter ser till att skapa rätt förutsättningar för användaren som innovatör.