Mitt emot mig i konferensens pressrum sitter en tjej med en rätt schysst tatuering, en laptop och en attityd som skulle få Godzilla att gnyende kila hem till havet utanför Tokyo. På hennes dator sitter ett stort klistermärke: ”I am the Media”. Hon är en bloggare, förstås. Nu för tiden är det ingen som ens höjer på ögonbrynen över att bloggare blivit en del av medierna.
Lustigt nog är de också en sällsynt priviligierad del av dessa. Ingen frågar efter finansiering, bryr sig om deras objektivitet eller höjer på ögonbrynen om de missar i källgranskning. Den plagiering som högg ett stort hål i New York Times och DN:s kredibilitet är snarast ett stilistiskt knep för bloggare, som med sina referenser och utförliga citat lekande lätt skär genom andras texter och tar med sig det som passar. Visserligen med referenser, men ändå.

När jag träffar Carol Darr på Institute for Politics, Democracy and the Internet berättar hon att de politiska kampanjmakarna i USA älskar bloggare av precis dessa skäl. Att ha ett gäng bloggare i sitt stall är som att ha ett antal lokaltidningar, men utan den jobbiga etiska granskningen. Jag frågar om hon verkligen tror att det finns bloggare som saknar ryggrad till den milda grad att de skulle lägga sig platt för en kampanj. ”Självklart”, svarar hon och tillägger att hon inte skulle bli överraskad om det i årets amerikanska valkampanj, eller i nästa års, uppdagas att ett antal bloggare finansieras av utländska aktörer med intresse för amerikansk politik. Saudiska wahhabiter, knarkhandlare i Latinamerika, kinesiska affärsmän... nu har de plötsligt en chans att påverka.

Perspektivet är svindlande. Bloggare finansierade av Bogotás narkotikafurstar? Varför inte. Här finns visserligen en intressant chans till transparens: vilka politiska partier röstade bloggaren på? Under vilka förutsättningar bloggar han eller hon? Var finns infrastrukturen och vem pyntar? Men, nej, det kommer inte att hända. Varför skulle bloggaren ge upp sin priviligierade ställning som opinionsbildare och inordna sig i en strikt partipolitik? Är inte själva tjusningen att bloggandet tillåter politisk debatt utan att koagulera i gamla trista kategorier? Jo, det stämmer nog. Och kanske går det också att argumentera för att bloggaren är bloggarens värsta fiende: Den som försöker vara anonym kan räkna med att blästras till identifiering inom några få månader. Bloggandet i sig kan i bästa fall fungera som en sorts syra som fräter fram skandaler och oegentligheter.

Darr låter sig inte lugnas. Hon konstaterar i stället att bloggare är utmärkta verktyg för en politisk teknik som kallas ”negativ polling”. I denna sprids rykten med dementier eller förbehåll. Den klassiska versionen – telefonversionen – består i att en opinionsundersökare ringer upp tusen personer och frågar: ”Skulle det påverka din syn på kandidat X om det kom fram att han missbrukat droger tidigare i sitt liv?”. Ryktet fräser som en löpeld i det kollektiva skvallrets domäner och vips har en kandidat blivit knarkare. Hur det går till på en blogg? Darr tror att det bara är att vänta och se – åtminstone igäller USA. Hur det är i Sverige? Tja...den som lever får se.

/ Nicklas Lundblad